månadsarkiv: maj 2016

Tuppen gal

Ännu inga ägg men vi vaknade av att tuppen gol! Både hundar och höns behöver vänja sig vid varandra. Vi väntar otåligt på de första äggen!

Idag fyller storasyster Karin år och de grattar henne i Pålsboda hos min andra storasyster. Vi skickar gratulationer i massor, hade jag varit ännu piggare hade vi nog kvistat ner och grattat! Jag är piggare i dag och ser fram emot att återgå till arbete och friskhet på måndag.

Vi är 8 stycken som ska flytta tillbaka till Trafikverkets huvudkontor på Röda vägen de närmsta veckorna. Där ska vi dela på 2 rum med vardera 4 platser. Vi är oerhört trångbodda i höghuset och behövde frigöra platser. 3 år blev det i höghuset och två flyttar, från plan 7 till 9 och sedan tillbaka till plan 7 igen. Jag har arbetat på Banverket/Trafikverket i 16 år och bytt rum minst en gång per år och varit i 5 olika byggnader i Borlänge.

I helgen hoppas jag vara pigg nog att göra i ordning kryddväxter, tomater och andra växter. Vi har en citron på gång i citronträdet!

image

Arne, Amalia och Asta

Idag gjorde Mats det sista i hönshuset och de första hönsen har flyttat in!

Det är tuppen Arne, Amalia (ljus) och Asta. Nästa vecka kommer några större kycklingar och till midsommar ytterligare tre kycklingar. Det är så roligt att ha höns igen!

image image

Jag blir bättre dag för dag men det känns som jag varit sjuk i ett år! Längtar efter friskhet och jobb och vardag!

Livet är skört

Åsa ringer och berättar att en familjevän i min ålder har dött. Denna förhatliga cancer! Jag saknar ord, känner ilska, tomhet och avgrundsdjup sorg!

Mats har försett mig med en ny iPadPro, ett ritprogram och en iPadPencil för att jag ska kunna skapa bilder på paddan. Det ger fantastiska möjligheter men tar tid att lära. Jag har dåligt tålamod men korta stunder leker jag och det är jätteroligt.

Läkaren konstaterade att jag troligtvis har det virus som florerar just nu och att även många andra behöver ett par veckor för att återhämta sig. Jag är sjukskriven veckan ut och det behövs. Mycket, mycket långsamt blir jag bättre och kan lämna soffläget allt längre stunder. Det finns hopp!

dag 8 i soffan

Från sofflägret inget nytt. Förkylning har gått över till bihålor och snuva och ute är grått och trist. Febern har hållit sig borta. Fick läkartid i Långshyttan kl 13 idag.

Jag ska passa på och kolla om liljekonvaljerna har kommit när jag går till bilen, misstänker också att nässlorna tagit över i hallonsnåren. De nytvättade mattorna på verandan behöver tvättas igen, Arkhytteleran har tagit över.

Allt är som det ska…. Eller?

Väntan

Är uppe sedan klockan 5 och väntar på att klockan ska bli 8. Ska ringa till min läkare och fixa förlängd sjukskrivning.

Natten har inneburit sömn i 1-timmespass, däremellan har jag vaknat i hostanfall och sedan slumrat till igen. Ja, jag börjar tycka riktigt synd om mig! Hade inte Mats haft detsamma innan mig hade jag nog gett upp. Igår var första dagen han inte snöt sig hela tiden och dessutom kunde böja huvudet framåt utan obehag och då var det två veckor sedan han blev sjuk!

så jag väntar, på telefontid, på att bli frisk, på att få börja jobba igen!

Födelsedag, jämmer och elände

Ett dygn med regn och regnblandat snö. Trädgården har återgått till lervälling, hundarna drar in och nyskurade verandan återgår till det normala. Melodifestival och chokladbollar gjorde vår pingstafton.

Febern verkar ha lämnat mig men jag är hes, hostig, öronvärk och allmänt eländig. Mats hostar och snörvlar men orkar i alla fall ta sig ur soffläget. Jag har befunnit mig där sedan i tisdags och lär bli kvar några dagar till. Dags för läkarbesök i morgon, sjukskrivningen måste förlängas!

… idag fyller Putte 4 år och minsann spricker inte molntäcket upp och en solglimt syns på himlen…

image

Putte som 1- åring

Be om hjälp!

Idag vaknade jag till snö och nollgradigt. Febern håller i sig och förkylningsläget känns oförändrat.

Jag fortsätter med mina funderingar…

Jag skrev igår att jag ibland blivit erbjuden hjälp när jag berättat om något som är jobbigt. Att tacka nej till någon som bara vill väl (för det är väl därför man vill hjälpa?) kan ibland bli känsligt. Jag själv frågar numera alltid om de vill ha hjälp eller råd och ifrågasätter mina avsikter med hjälpen/rådet. Jag mår rätt bra av att någon lyssnar på mig och av att det inte är jag som har ett problem. Självklart ska vi hjälpa varandra, när det gäller praktiska saker är det enkelt. Svårare när det gäller personliga känsligare saker som t e x ekonomi eller relationsproblem. Det finns nog inget rätt eller fel, det handlar om situation, respekt och individ. Jag önskar att det skulle vara lättare att acceptera att vi inte alltid behöver råd och hjälp utan bara någon som lyssnar och förstår!

Vid två tillfällen har jag varit i situationer där jag känt att jag behöver all hjälp jag kan få, första gången var vid skilsmässan och andra gången när jag fick cancerbeskedet. Jag bad om hjälp och vilken hjälp jag fick! Helt fantastiskt och från håll som jag inte hade förväntat mig. Då förstod jag hur viktigt det är att vara tydlig och att inte ställa krav. De som vill och kan hjälper gärna till och det är bra om de får veta hur.

Jag kan inte ställa krav på att någon ska hjälpa eller ställa upp. Det finns orsaker till att inte våga/vilja/kunna hjälpa och det är OK tycker jag. Jag hör ibland att någon har blivit besviken på sina vänner för att de försvann eller inte hörde av sig. Om man känner så ska man själv höra av sig tycker jag!

 

Att våga

Ända sedan jag skrev i min bröstdagbok, www.brostdagbok.se, har jag skrivit om viktiga och oviktiga saker på webben. Jag har inte svårt att känna var gränsen går för om jag lämnar ut mig eller inte, jag tycker att jag vet var jag har min gräns. Jag har inte heller upplevt att någon utnyttjat min öppenhet eller ser ner på mig för att jag berättar om min sårbarhet. Däremot har jag ibland fått oönskade råd om vad jag borde göra eller inte göra. Att berätta och be om hjälp är olika saker för mig.  Jag skriver/berättar hur jag tänker/känner för att reda ut för mig själv i första hand och för att eventuellt få bekräftelse eller reaktion från någon av mina läsande vänner. Att jag fortsätter skriva beror på att jag får så mycket bekräftelser och bra samtal/dialoger kring mina tankar.

Under en period slutade jag med bilddagboken och skrev bara på Facebook. Där var dialogen fantastisk och omedelbar. Men jag upplevde inte att jag kunde skriva om mina djupare tankar annat än via mina haikus. Facebook var för begränsat och kvävande för mig, därför återgick jag till bilddagboken.

image

 

Jag lägger mycket tid på att lyssna inåt, på mig själv. Försöker vara riktigt ärlig och att våga känna att jag är bra, att jag duger som människa men också förlåta mig själv för att jag ibland kunde ha valt att göra saker på ett annorlunda sätt.

De senaste veckorna har varit underliga. Mats drabbades av en häftig förkylning som tog en vecka innan det var drägligt och han är ännu inte helt frisk efter två veckor. Något dygn senare blev jag dålig och sjukskrev nig. Förkylningen bröt inte riktigt ut hos mig så jag friskskrev mig efter ett par dagar. Jag var också angelägen att kunna genomföra resan till Elins Masterexamen i Umeå! Dagen innan resan fick jag magsjuka och feber men det gick fort över och jag beslutade att genomföra resan, kosta vad det ville. Under resan mådde jag relativt bra och vi hade fantastiska dagar tillsammans med Elin.

När jag kom hem arbetade jag på måndagen men fick på eftermiddagen magsmärtor som jag tidigare berättat om. Detta triggade mig och när värken ebbat ut mådde jag fruktansvärt dåligt psyksikt. Jag känner mig normalt mycket stabil men nu pendlade jag mellan gråt, förtvivlan, rastlöshet och tyckte allt var tungt och jobbigt och fattade ingenting. Vad berodde detta på?

När jag tidigare i mitt liv känt så här,  har det berott på att jag arbetat för hårt eller förträngt något jag inte velat veta/känna. Jag funderade på vad det var för fel denna gång. Jag trivs jättebra med arbetet och tycker att jag har precis lagom mycket för att det ska flyta på bra. Visserligen finns det alltid saker som ligger över mig på hemmaplan men vi har det ju så bra Mats och jag att jag inte tyckte att det heller skulle vara orsak. Och visst var det en oerhörd lättnad att Åsa äntligen efter års ansträngningar kom in på den skola hon önskade men jag är inte oroad över henne hur det än hade gått. Jag förstod inte vad som var fel men gjorde det enda jag kunde göra, jag sjukskrev mig.

På onsdagen kände jag mig relativt pigg men humöret fortsatte vara i botten och det bekymrade mig. Tänkte att om en veckas vila inte hjälper måste det vara något annat än utmattning och då går jag till doktorn. På torsdagsmorgonen vaknade jag med rivjärnshals och frossa och under dagen fick jag feber och äntligen fötstod jag!

Jag hade glömt att det finns ytterligare ett tillfälle när jag blir så här labil, när jag har hög sänka och är på väg att bli sjuk! Vilken lättnad!

Igår återgick mitt psyke till det normala, natten blev en vaknatt med irriterad hals och lite feber och efter några timmars sömn klev jag upp och rastade hundarna. När jag skulle ropa in dem upptäckte jag att jag inte hade någon röst. Nu inväntar jag att kroppen ska ta hand om förkylningen och att allt ska återgå till det normala igen.

image

Ännu en solskensdag

Mats har spolat rent på altanen, så snart kan vi använda vårt sommarvardagsrum. Just nu gödslar de åkrarna så det dröjer ytterligare någon dag innan utevistelser i vår trädgård är njutbara.

imageimage

 

Jag är fortfarande väldigt trött men känner mig lite piggare. Jag är lycklig över att Åsa kommit in på Valands och Elin tagit sin Masterexamen, stolt och lycklig!

image

 

Elin och hennes 11 klasskamrater!