Vi har haft klara kyliga dagar och det har varit härligt att se blå himmel och sol. Första arbetsveckan är snart slut och jag med. I morgon bitti ska jag på årskontroll till läkaren och kommer sedan att arbeta hemifrån resten av dagen.
Denna haiku skrev jag för ett år sedan, det är aktuellt även idag. Jag har olika framtidsmöjligheter att fundera över.
Idag hade vi en strålande solskensdag men minusgrader. -10 grader i morse och i natt blir det nog kallare. Jag promenerade tillsammans med Maria från Röda vägen till höghuset under lunchen och njöt av dagsljuset. Det är ljust nästan 5 minuter längre för varje dag nu!
Trots detta har jag varit obeskrivligt trött, det verkar som om jag numera är känsligare för när ljuset återkommer än när det försvinner. Är det vårtrötthet?
Det känns ok att börja arbeta igen men jag undersöker vad förtidspension skulle innebära…
Jag har hunnit med en hel del här hemma, hundmat- , hönsmat- och spånförråd på plats, gästrum iordningställda, kontoret acceptabelt, tillfällig klädförvaring i sovrummet, städning av hela huset och tvätthög som har krympt. Det gör mitt humör lite lättare, liksom att jag återfått min goda sömn- jag är ordentligt utsövd. De senaste dagarna har jag strecktittat på säsong 2 och 3 av Bron. I den nya säsongen ser vi min Åsas fd, Pontus, som tvilling!
Putte gick loss på en tömd hundmatsäck igår, det var några bitar kvar och han tog sig an säcken som ett byte och lät inte de andra komma nära!
Mats har känt sig lite bättre några dagar, så vi hoppas att det bara var en tillfällig dipp häromdagen. På torsdag ska han ta nya prov, träffa sömnlabbet och läkaren igen.
Vi har äntligen fått bättre väder, kylgrader och lite sol och blå himmel gör livet mycket lättare men någon snö att tala om har vi inte.
Putte sällskapar mig vid min morgonstund. Igår åkte julgranen ut, jag städade nedervåningen och Mats gjorde fantastiskt goda västenbottenspajer i nya pajformen. Vi hade en rätt så bra dag och Mats kände sig lite piggare.
Jag har landat och återhämtat mig och på måndag börjar vardagen och arbetet igen. Vi får två nyanställda medarbetare och vi går en spännande vår till mötes. Vi planerar att jag ska få avlastning för att få en mer normal arbetsbelastning, mitt sista arbetsår ska bli bra för både mig och Trafikverket it. Jag hoppas också att jag ska få mindre besvär av min psoriasis.
Vi gjorde sovrum i kontoret med hjälp av barnen före jul. En hel del kartonger och påsar stuvades då in i nya kontoret och idag planerar jag att röja bort det sista. Vi har haft minusgrader i natt och jag hoppas att dagen bjuder på lite solsken och blå himmel, det har vi inte haft sedan innan jul!
En arbetskamrat, Marlene, har precis opererats för bröstcancer och skriver öppenhjärtligt om detta i facebook. Hon får många kommentarer och många engagerar sig i hennes situation. Jag gjorde på motsvarande sätt för 15 år sedan, fast då fanns inte facebook utan det blev en egen webbsida, Bröstdagboken. Detta fick mig sedan att fortsätta skriva i husdagboken och så småningom i denna bilddagbok. Att skriva ner mina reflektioner har alltid varit viktigt och under bröstdagbokstiden var den respons jag fick till fantastisk hjälp.
Hennes situation och Mats livssituation får mig att återigen reflektera över livet. Nu handlar det mest om min skräck att Mats ska bli sämre eller ännu värre dö. Hur tar jag hand om den skräcken? Hur kommer jag ur den förlamande känslan och vänder det till att ta tillvara på stunden och det vi har just nu? Hur kan jag stödja Mats på bästa sätt? Helst skulle jag vilja att vi tog hundarna och husbilen och drog iväg för att ta var dag som den kommer, så gjorde vi med den första frihetsbilen under min bröstcancertid.
I natt har vi sovit dåligt båda två, vi har mycket att bearbeta. Vi är inte unga längre, vår död och sjukdomar närmar sig. Min natt har avlösts av mardrömmar om död och elände. Mats somnar med sin andningsmask men vaknar efter någon timme och kan därefter inte somna om. Han är inte sämre än han var i höstas men den optimism och lilla förbättring han kände vid jul och nyår är försvunnen. Vi har bätte och sämre dagar och just nu är det på den sämre sidan…
Klockan är nu 5.30 och jag ska göra frukost. Vi möter en ny dag och jag ska göra allt jag kan för att den ska bli så bra som möjligt!
Igår vaknade Mats med kraftig yrsel och suddig syn, så pass allvarlig att vi ringde efter en ambulans. Mycket känslor, oro och rädslor!
Jag körde efter med egen bil till akuten i Falun. Där var överfullt och långa väntetider men tryggt att vara omhändertagen. Vid 18-tiden körde jag hem och matade och rastade hundarna men hann tillbaka innan läkaren kom.
Mats mådde bättre efter hand och de hittade ingen given orsak. Han hade glömt ta några mediciner dagen innan som möjligtvis kunde vara orsaken. Vi blev hemskickade med lugnande besked och idag ska vi kontakta hans läkare i Avesta för att se hur vi går vidare.
Vi har ännu inte landat med alla känslor men jag har sovit som en stock! Jag avslutade även min beredskapsvecka igår, så nu är jag helt ledig fram till måndag.
Nu börjar jag känna mig utvilad och som mig själv igen, så skönt! Jag har ytterligare en vecka ledigt och nu har jag kraft att ta tag i det som är mest akut här hemma. Det är också skönt att kunna ta hand om hönsen i dagsljus, orka sitta uppe och hålla mig vaken efter klockan 8, vakna utan väckarklocka och ligga kvar och dra mig en stund.
Vädret har varit eländigt den sensate tiden, grått med snöglopp eller regn, nollgradigt och glashalt. Vi har ett tunt lager med snö/is och köksbron måste sandas varje dag.
Jag njuter av att ha semester och allt är som det ska!
Vi välkomnar 2018 och lämnar 2017 med lättnad.
2017 har varit ett tungt år och enligt Mats, hans värsta. Sjukdom, ohälsa och död har varit dominerande. Bella, Gunnemar och Britt har lämnat oss. Mats har varit dålig hela året och undersökningarna har avlöst varandra. Vi ställde in all jakt och skogsvistelser har varit obefintliga. Jag har varit orolig och trött, psoriasen har slagit till och den mesta tiden har vi försökt fördriva, stå ut och vänta på bättre tider. Ett tillstånd vi verkligen ogillar!
2017 har ändå innehållit ljusglimtar, Ebbe, Kian och Alva har utökat släkten, liksom Maja har utökat vår hundflock. Våra barn har det bra och Tobias kom hem till Sverige på besök. Vi hittade vår husbil som står och väntar på att tas i bruk till våren.
Jag är hoppfull inför 2018. Mats har redan piggnat till av sin andningsmask och hans lukt och smak är på väg tillbaka.
2018 väntar på oss och vi är beredda att fylla det!
Vi firade en lugn nyårsafton, det blev en vit kväll utan skumpa. Maja blev mycket orolig av smällar och raketer som startade redan vid 20-tiden och vi fick lägga energi på att hålla henne lugn. Jag lyckades hålla mig vaken till 12-slaget och jag skålade in året med ett glas mjölk!