månadsarkiv: mars 2018

Dagen efter

De senaste dagarnas akutenbesök har tagit hårt på oss och varit energikrävande. Gårdagens dagsmeja hade fixat ett snöras så parabolen hade satts ur spel. Jag orkade inte ut och skotta och korrigera utan vi klarade kvällen utan TV. Efter att ha ätit middag, tagit hand om hundarna som vari ensamma alldeles för mycket somnade jag i soffan med paddan i knät. Hundarna är också tagna, det är intressant att se hur påverkade de är av flockledarnas välbefinnande.

Idag tänker vi inte sitta på akuten. Vi behöver lugna dagar och Mats har sagt ifrån sig allt extraarbete han har tagit på sig.  Vi fokuserar på att bygga upp hans hälsa. Vila, frisk luft, glädje, hälsosam kost mm mm. Turligt nog har hans smak börjat återkomma så att han är road av matlagning igen och äntligen har ljuset och uteperioden närmat sig.

Jag förbereder och förenklar för att det ska fungera för honom att vara ensam hemma. Vi har beställt en madrasskil så att hans sömn kan bli bättre. Jag ska hundsäkra på framsidan eftersom Putte har hittat kryphål. Jag räknar med att köra bil till jobbet en period, då slipper han hämtningarna i Säter och jag kan köra hem snabbt ifall han behöver min hjälp. På torsdag är det läkarbesök i Säter och oavsett vad det leder till fokuserar vi på att förenkla allt här hemma. Det innebär att jag stannar hemma resten av veckan. Jobbet får klara sig utan mig!

 

Akuten igen

I förmiddags började Mats blöda näsblod igen och när det inte slutat efter mer än en timme tog vi bilen till akuten i Falun.  Idag var det mer folk än den 24 februari då vi var inne förra gången. Mats blödde inte riktigt lika mycket som då och vi fick vänta nästan 2 timmar innan han blev omhändertagen och bränd igen. De ville inte skicka hem oss direkt utan vi satt ytterligare en timme för att se att det inte började igen.

Hundarna fick vara ensamma över 5 timmar och idag var det bomullspaketet vi glömt plocka bort. Det är mycket bomull i en påse ska jag tala om.

Nu tycker jag att vi ska slippa akuten ett tag framöver!

Stöttning

Det är inte bara vi som behöver stöttning!

För ett antal år sedan upptäckte vi att verandataket sviktade pga för mycket snö. Vi har svårt att komma åt att skotta och valde därför att sätta upp stöttor. Det gick bra tills snön töade bort. Då föll stöttorna okontrollerat och det var bara tur att inga fönsterrutor gick sönder.

I år har vi samma problem men Mats har denna gång säkrat stöttorna så att de inte kan falla när trycket ger med sig.

Nya tider

I söndags insåg jag att vi måste tag tag i vår situation, få besked och hjälp och ta beslut om hur vi ska ta tag i situationen och vända trenden.

De senaste dagarna har Mats haft sämre med luft och mått sämre. Någon natt har det varit nära att vi åkte till akuten. På måndagsmorgonen fick vi tag på läkaren Emma som bad oss komma in akut. Sagt och gjort, vi hundsäkrade huset så gott det gick och körde sedan till Avestaakuten.

Vi tillbringade större delen av dagen med undersökningar och väntan. Mats njöt av att få syrgas och han återfick sin ansiktsfärg!

Sammanfattning: Mats är nersatt och svag, hade han varit ensam hade han troligtvis blivit inlagd. Vi träffade en fantastisk läkare som gav oss förklaringar och tips på hur vi kan underlätta för Mats.

Äntligen besked som vi kan förhålla oss till! Vi ska och kan inte förvänta oss att läkarna erbjuder någon dundermedicin eller hjälp. Nu gäller det att vi själva tar tag i situationen. Mats hjärtkapacitet är och förblir bara hälften av det normala, inget är livshotande, hans lungor och värden är ok. Det går inte att öka medicineringen eftersom hans njurar då kan ta stryk. Vi ska hitta vägar för att underlätta andningen så att han kan bygga upp sin hälsa igen utifrån sina förutsättningar. Vi börjar med att fixa sängen, blås- och sångsövningar, ännu mer stärkande kost, ordna en lättåtkomlig och skön soluteplats och ladda med positiva tankar ! Jag stannar hemma från jobbet tills vi ordnat det som behövs för att vi ska känna oss trygga.

Igår kväll ringde Elin och Åsa från Malmö. Åsa går en kurs och bor hos Elin några veckor. Elin hade en lyckad utställning i helgen. Länken går till facebook. Länk

Vi blev uppiggade av deras samtal och positiva energi. De kommer hit i påsk och det ser vi fram emot!

 

Gnistrande

Jag vaknar till en gnistrande, iskall solskenssöndag. Det är så fantastiskt kallt (-18) och vackert!

Jag har trampat upp stigar i trädgården till hönshuset och bussen. Igår blev jag lekfull och gjorde ett hjärta utanför fönstret till Mats som inte kommer ut i detta vackra vita.

Vi hade biljetter till avslutningen av Svenska skidspelen men Mats orkar inte åka iväg. Som tur var kunde en gammal arbetskamrat ta över biljetterna och vi nöjer oss med att följa skidåkningen på TV.

Längtan

Det senaste året har varit långt ifrån min(vår) livsfilosofi, att ta var dag som den kommer och att allt är som det ska.

Till största delen har det varit väntan och jag/vi har stängt av sinnena i väntan på bättre tider. Mats ”sjukdom”/tillstånd har utretts och utretts, han har mått bättre ibland men ändå fruktansvärt dåligt. Att inte få luft och ha svårt att andas måste vara bland det värsta man kan utsättas för. Att vara bredvid har inneburit att jag varit ständigt orolig och att de flesta  av hus- och hushållssysslorna har blivit mitt ansvar. Detta plus att jag gör mitt sista år innan pensionen (vilket känns på orken kan jag upplysa er yngre om) har tärt på mig.

Vi närmar oss slutet på vår väntan, det har visat sig att det återstår en undersökning av Mats innan vi kan få något besked. Under min spanienresa fick jag lite perspektiv på det senaste året och började planera framåt. Husbilsliv i vår, sommar och höst och en längre europaresa nästa vår!

Jag befinner mig nu i ett längtanstillstånd, längtan efter att vi ska få något att förhålla oss till och att Mats ska må bättre, att snön ska smälta så vi kan nyttja husbilen, att få ork och kraft att ta upp målandet igen, att jag ska slippa kliva upp kl 5 på morgnarna, att det ska bli vår/påsk/sommar/höst…

och efter att få tillbaka förmågan att möta var dag som den kommer och att känna att allt är som det ska!

 

Kyla

igår morse -15 och i morse -19 grader…

Just nu är kyla och snö det minsta jag önskar mig. Det har varit varmt och soligt på dagarna men då har jag varit inomhus och arbetat.

Arbetsveckan har gått fort som vanligt. Två dagar tillbringade jag på Scandic hotell tillsammans med övriga i beredskapspersonalen och lärde/tränade mer om kris. Det var intressant och roligt!

Tidigt i morse vaknade jag med orolig mage och vågar inte ta bussen till jobbet utan väljer att arbeta hemifrån. Troligtvis är det medicinmagen men eftersom magsjukan går tar jag det säkra före det osäkra.

Snö

Det är ljust under bussturerna och det fortsätter att snöa. Igår var det blidväder och även lite regn. Vi ägnade kvällen åt att stötta verandataket som började svikta av snötyngden.

Jag går en tvådagarskurs i krishantering, det är intressant och stimulerande. Foton från morgonens busstur och från Borlänge centrum i eftermiddags.

Resa hem och hemma igen!

Fredagen tillbringade vi mestadels på terassen i solen. Framåt kvällen regnade det, jag lagade korvgryta och vi förberedde oss för hemresan. Karin stannar kvar fram till påsken.

Jag har haft underbara och välbehövliga semesterdagar tillsammans med Maggan och Karin. Vi har roligt och funkar jättebra tillsammans! Vi planerar att göra om resan i början av november 2019, då är jag pensionär och vi kan stanna ett par veckor!

Hemresan gick bra, klockan 6.15 tog vi taxi från bytorget och därefter morgonbussen från Salobrena till Malaga. Vi fick se gryningen över ett stilla Medelhav och denna bussresa gick närmare havet än jag tidigare åkt. Vi kom fram till flygplatsen i god tid och en halvtimme försenat flög vi hemåt i medvind.

Ellenor och Emilia mötte Maggan och efter att sagt hejdå var det bara en kort väntan på mitt tåg. 

Framme i Säter stod Mats och väntade med öppna armar!

Jag njuter av att vara hemma igen. Jag möttes av en glad Mats och lyckliga hundar. Vi tittade på melodifestivalen medan jag saktade landade med själ och kropp. Resan startade vid 6 och 20.15 klev jag in hemma i Arkhyttan. Jag tror jag somnade innan jag lagt huvudet på kudden, Maja var lycklig och gick som hon brukar och la sig tillsammans med mig. När jag vaknade låg jag länge och bara njöt. Putte, Mats, Maja, jag i sängen och Donna på golvet vid fotändan.

Borta underbart

men

hemma bäst!

Sommarvärme

Igår var det för mig ett underligt väder men jag antar att det är helt logiskt och vanligt här. På förmiddagen vällde dimmolnen in från medelhavet och regnade av sig hos oss här i bergen. Vi hade sedan tidigare bestämt oss för att ta bussen till Salobrena för att äta middag vid medelhavet och det passade bra eftersom det klarnade upp vid havet och molnen dröjde sig kvar vid begen.

Vi tog fyrabussen ner till stan, handlade lite och promenerade ner till stranden. Termometern visade 20 grader. Det blåste för mycket för att sitta ute men vi åt en god middag och avslutade denna härliga varma och solig semesterdag med en irish coffee till solnedgången över medelhavet!