När vi kom till sjukhuset hade Mats fått en TV och hörlurar och precis sett på skid-VM. Hans värden var lite bättre och de förbereder för flytt till avdelning 27.

Han blev glad över att Joel var med och pratade mycket tills han började få ont och blev trött. Det är skönt att se honom bli bättre dag för dag. Nu är han mer medveten, har riktigt ont av revbenen men är på gott humör. Vi stannade en timme  och är nu hemma i Arkhyttan igen.

Det har varit en underbart solig dag, med hård vind och 6 plusgrader. Jag ska nu göra korv stroganof till oss.

Jag har sovit oroligt och vaknade flera gånger i natt, mina drömmar var stressade, i den sista går jag vilse på främmande gator och drar omkring på en fåtölj som jag inte vill släppa, människorna jag verkar känna är helt okända och allt år osäkert och otryggt.

När jag vaknar för andra  gången hör jag blåsten vina mot fönstret och bestämmer mig  för att skriva i bilddagboken. Då visar det sig vara ett serverfel så det gick inte att logga. Då skrev jag i stället ner mina tankar tillfälligt i anteckningar.

Jag kännet  mig naken och hudflådd och skulle ge vad som helst för att få lägga mig bredvid Mats, nära, nära för att känna hans lukt, själ och kroppsvärme och att han är vid liv! Det är bara när jag sitter hos honom på IVA som jag kan känna ett slags lugn men den intensiva miljön med mycket som händer runt omkring gör att jag inte kan stanna särskilt länge, det suger all energi ur mig.

Mats, som du saknas mig!