Vi fick goda nyheter via telefon. Sköterskorna rapporterade att Mats suttit upp och även stått en stund vid sängen! Han får nu dricka och tycker det är gott!
Jag har pratat med Linnea som skickar styrka och healing till honom. I eftermiddag kör jag dit och det känns skönt att inte behöva ha hundarnaatt ta hänsyn till.
Jag avvaktar personalbytet innan jag ringer och kollar hur Mats har det. För vår del har natten varit lugn, vi pratade med Tobias i San Diego innan vi la oss.
Jag kommer nu att skriva en text som jag ska läsa upp för Mats som ett försök att ge honom och hans hjärta all kraft i världen för att bli så bra som det går. De av er som läser detta och vill, får gärna skriva några ord till honom. Skicka det i så fall till mig så läser jag upp det för honom och om ni vill publicerar jag det.
gunilla@arkhyttan.se
__________________
Älskade Mats!
Jag vill att du gör allt du kan för att läka ditt hjärta. Vila, fortsätt tänk positivt och släpp in kraften från alla oss som skickar den till dig, både från oss levande och döda. Känn hur kraften läker och stärker dig!
Jag ser fram emot att fortsätta dela livet och dagarna med dig, hur det än kommer att gestalta sig. Tillsammans ska vi möta livet och ta till vara varje dag och varje stund, vi ska följa livets flod och anpassa oss till det vi möter. Vi ska göra det i harmoni och glädje! Vilken lycka att vi har varandra!
Ditt hjärta är det största och varmaste jag någonsin mött, din kärlek och omtanke om mig och andra, både människor och djur är oändlig.
Jag älskar dig!
//din Gunilla
_________
Joel kommer att vara hundvakt när jag i eftermiddag åker in och besöker Mats.
Joel kom med tåg till Falun vid 16:30 och då for vi direkt till Mats på sjukhuset. Vi hade otur för precis när vi kom skulle han röntgas och de satte i mojänger i både halsen och i låret. Det tog över 2 timmar innan vi kunde komma in till honom men innan dess kom en läkare ut och pratade med oss.
Mats kissar nu och det verkar som njurarna har återhämtat sig efter hjärtstoppet. Det stora problemet är hans hjärta, de behöver hela tiden balansera blodtryck, medicinering och syresättning. Han skulle inte klara sig utan den hjälpen. Förhoppningen är att även hjärtat ska återhämta sig. Han blir kvar på intensiven och vi får ta en dag i taget!
Mats blev mycket glad av att träffa Joel. Han skämtade och var helt den vanliga Mats. Han var medveten om att han inte minns vad som hänt eller att jag varit hos honom både igår och i förrgår, vilket inte är konstigt i hans situation. Jag är inte längre orolig att han ska ha fått skador på hjärnan!
Vid 21:30 var vi hemmma i Arkhyttan och kunde äta älggryta. Hundarna var överlyckliga att Joel kommit och jag med. Huset känns inte bra när jag är ensam!
Sköterskan på IVA rapporterade att
Jag har sovit som en stock efter att ha pratat med Tobias i San Diego och mailat med kusin Helena i Holland. Natten har varit lugn för Mats, han kissar lite så det är inte helt stopp. Jag kommer inte att besöka honom förrän i eftermiddag när Joel har kommit.
Jag kommer att ägna förmiddagen åt att koka den älggryta som vi förberedde i lördags och röja lite här hemma. De senaste dynen har varit röriga både känslomässigt och här hemma.
Tankarna går och jag har svårt att inte tänka framåt, men det är kanske bra att förbereda sig för lite olika scenarier. Jag vet inte.
När ambulansen körde iväg tittade jag på husbilen och tänkte: Ska vi någonsin få användning av dig?
Kommer Mats överhuvud taget bli återställd i det skick han var innan hjärtstoppet? Dagen innan var en av hans bästa vad gäller andning och kondition på mycket länge.
Personlighetsförändringar är vanliga enligt läkaren, vad innebär det? Det känns i alla fall skönt att han redan visat ha kvar sitt goda humör och sin humor!
Vilka risker finns att det här sker igen? Vågar jag någonsin lämna honom ensam igen?
Hur gör jag/vi med alla pågående projekt där de flesta redan är uppskjutna ?
Kommer han över huvud taget att överleva detta?
Alltför mycket är ovisst men jag ska försöka att ta en dag i taget. Det är skönt att Joel kommer. Elin har erbjudit sig att komma när han reser hem igen. Det känns tryggt och skönt att de har möjlighet!
Är troligtvis fortfarande i något slags chocktillstånd, vi hade bara förväntat oss förbättringar av Mats hälsa. Naturligtvis har tanken funnits på att någon av oss snabbt blir sämre eller dör. Vi har pratat om det men det kändes ändå så overkligt, ungefär som med cancern- det händer bara andra inte oss!
Jag känner mig trygg i mig själv och vill tillåta mina olika känslor. Jag försöker möta detta så ärligt och öppet som möjligt genom att pysa ut de orostankar jag har, släppa fram den sorg jag känner, be om hjälp när det behövs och tillåta mig att det kommer vara olika lätt att ta och möta en dag i taget!
Fotot är från förra sjukhusvistelsen då vi kunde prata med varandra via Skype.
söndag kväll
Hundarna sover djupt, de är helt utslagna! Jag försöker att hålla mig vaken för att ringa Tobias vid 22-tiden.
Ikväll kom träningsvärkern efter påslaget av adrenalin när jag gjorde LHR på Mats igår.
Jag har besökt Mats för andra gången idag. I eftermiddag var han mycket tröttare och ville sova men stördes av att jag var där så det blev ett mycket kort besök. Helt ny personal hade gått på sina skift men lika fantastiska som de tidigare.
De tar prover och testar vad det kan ha varit som orsakade hjärtstoppet. Det är inte virus och de har inte hittat något bakteriellt men han får ändå lite antibiotika för säkerhets skull.
Han har fortfarande problem med kisseriet och de fortsätter undersöka.
Nu frågade han om jag hade pratat med Joel och blev glad när han hörde att han kommer i morgon. Han bad mig också skriva ner allt som hänt och händer för han var nu så trött att han ville prata om det senare… När jag gick frågade han efter sin mobil och padda. Han vill lyssna på musik, jag lovade att ta med det nästa gång.
På hemvägen kom tröttheten smygande, det känns som jag har gått på adrenalin som först nu börjar släppa.
Jag har varit inne och träffat Mats. Han var mindre virrig idag, mindes hundarna och pratade om allt möjligt ( som att han missar skid-VM) även om han återupprepade samma frågor som igår. Han har inte ont av revbenen när han sitter upp och inte rör sig. Han var mycket trött, kallsvettig och darrig men skämtade en hel del, precis som han brukar.
_______________
Jag träffade också läkaren och fick ett enskilt samtal med henne.
Min oro om hjärnskador på grund av syrebrist: Det är för tidigt att uttala sig om detta men faktorer som att han var talbar så snabbt igår och att han är redigare i tankarna redan idag är positiva tecken. Hjärnan är den del av kroppen som behöver längst tid att reparera sig, vid stroke talar man om att det kan ta upp till ett år innan den är klar.
Lungor och syreupptagning: Han behöver ha andningsmasken med andningshjälp och syre.
Blodtrycket: är alldeles för lågt. Han äter blodtrycksmedicin och de diskuterar och ser över medicineringen.
Njurar: Han kissar inte tillräckligt och man tror att kanske njurarna också tagit stryk. Dialys kan kanske vara ett alternativ men det är mycket osäkert än så länge.
Något positivt: hans hjärtrytm fortsatte vara hoppig igår men var idag mycket bättre!
Mats behöver ligga kvar på intensiven. De är just nu överbelagda och det diskuteras vilka patienter som kan flyttas till Gävle eller Mora. Gävle vore det bästa alternativet för oss men jag hoppas han får vara kvar i Falun.
Vi ska ta en dag i taget.
___________
Joel har erbjudit sig att resa hit, han kan sitta här och arbeta och jag nappade på det. Det blir skönt att få hjälp med hundarna och att dela situationen med honom och Mats kommer att bli glad! Han kommer med tåg till Falun i morgon, lagom till besökstiden.
Här om dagen skrev jag att vi hade haft några lugna veckor utan hälsoproblem. Igår blev det desto värre!
Vi satt i våra fåtöljer och tittade på skid-VM och herrarna hade precis gått i mål då Mats plötsligt fick hjärtstopp och slutade andas. Att ringa 112 gick snabbt och jag fick tydliga instruktioner på vad jag skulle göra medan vi väntade på ambulans och räddningsbil.
Jag har inte tränat hjärt och lungräddning men Trots det höll jag hans andning och hjärta igång i 20 minuter. Att lyfta ner honom från fåtöljen var inte att tänka på så jag fick göra så gott det gick. Det var jättejobbigt men mannen från 112 hjälpte till och hundarna försökte också göra vad de kunde.
När räddningspersonalen kommit (det var 3 bilar) lyckades de få igång andning och hans hjärta efter 3 försök med hjärtstartaren. De är så professionella och skickliga och det var gudomligt skönt när de tog över. En av personalen tog hand om mig! Mats for iväg i en av ambulanserna men räddningspersonalen stannade tills jag kontaktat Gerd och Klasse för att få skjuts till lasarettet i Falun och Lasse för att få hundvakt. De åkte först när Gerd hade kommit.
Jag gick in i någon slags glasbubbla, det är fantastiskt hur vi fungerar. Känslorna lades åt sidan och jag gjorde det jag skulle, jag kom till akuten och då var Mats kontaktbar. Läkaren sa att jag hade räddat hans liv, han var stabil men hade ont av de revben jag hade brutit. De flyttade honom till intensiven där han fick ligga under ständig övervakning. Fotot är från anhörigrummet där jag fick sitta medan de gjorde i ordning honom.
Det är problem med smärtlindring och medicinering eftersom Mats äter vissa mediciner, har svagt hjärta, lågt blodtryck och svårt med andningen. Han fick så mycket morfin och Alvedon de kunde ge, apparaten varnade hela tiden för hans låga blodtryck. De brukar lägga epiduralbedövning men det går inte när man äter blodförtunnande. Syresättningen var det lite knepigare med. Vi väntade på lungröntgen för att få veta om revbenen gjort hål på lungorna, det hade de som tur var inte och då kunde han få en andningsmask motsvarande den han har hemma fast med syrgas. I annat fall övervägde de respirator och det hade inneburit en hög risk.
Jag kunde sitta bredvid honom den mesta tiden och han var ordentligt virrig och hade svårt att prata. Han frågade om och om igen vad som hade hänt och klagade på smärtan av revbenen och andningen. Han mindes inte att vi hade hundar när jag berättade att Lasse tagit hand om dem eller att han hade en andningsmask hemma. Personalen var fantastisk, de berättade att det var vanligt att man blev förvirrad och hade svårt med minnet direkt efteråt. Jag tycker ändå att det var det värsta, jag såg framför mig hur pappa blivit efter sin stroke. Det ligger och gror en oro över att hans hjärna har blivit skadad av för lite syre. Det ska jag kolla upp ordentligt med läkarna idag.
Han var ändå Mats mitt i allt och gjorde tummen upp åt att jag krossat hans revben men räddat livet, liksom verkan av morfinet och innan jag gick hem klappade han mig ömt på kinden!
När han fått andningsmasken och läkaren jag väntade på blev akutinkallad ringde jag efter skjuts hem. Där väntade Lasse med hundarna. Jag pratade med Joel och Tobias liksom Elin och Åsa. De är ett stort stöd trots avståndet till San Diego, Helsingborg, Malmö och Göteborg.
Jag tog en stor whisky on the rocks och stupade därefter i säng tillsammans med hundarna.
Klockan 5 vaknade jag och började tänka på gårdagen. Jag ringde intensiven och fick veta att natten varit lugn. Då kom gråten, den läkande sköna gråten…
Ibland blir jag så trött på mig själv!
Den person som jag har haft bland det svåraste att leva med är mig själv. Jag blir så trött på mitt ego, trött på min kropp som protesterat med sjukdomar och annat, trött på mina tankar…
Men eftersom jag inte har något val hittar jag alltid så småningom tillbaka och känner att jag står med båda fötterna på jorden och accepterar situationen.
Mats har lärt mig att förlåta mig själv, att se på mitt ynkliga jag och klappa mig själv på huvudet. Lilla Gunilla, så tokigt eller så tråkigt det kan bli ibland. Men jag tycker också att jag berömmer mig själv över hur bra det kan bli, det här gjorde jag bra.
Jag har haft en tendens att grubbla lite för mycket, bäst har jag mått när livet rullat på med lagom tid för relektioner och lite tid för grubblerier.
Som 65-åring borde jag känna mig själv riktigt bra och hantera mig själv på bästa sätt. Det gör jag också men jag återkommer ofta till samma stadier som jag ska arbeta mig igenom innan det känns bra. Det blir jag trött på, det vore skönt att kunna gena lite!
Att bli pensionär är en större förändring än jag kunnat förutse. Eftersom jag har så mycket jag vill göra trodde jag att jag bara skulle sätta igång. Jag hade inte insett hur slutkörd jag var och att mina psoriasishänder skulle sätta stopp för det mesta av det jag vill göra. Det jag har är mycket tid för grubblerier…
…och just nu är jag väldigt trött på mig själv!