Vi har väntat hela dagen. Vid ronden lovade läkaren återkomma men har nu gått hem utan att lämna något besked och vi är besvikna och ilskna. Vi får vänta till i morgon och då vi får vänta på besked ytterligare en dag…
…det är inte som det ska!
månadsarkiv: februari 2019
Att vänta
Det hade varit bra om det gick att bli en erfaren ”väntare”. Att kunna utnyttja väntetiden till nyttiga, vettiga eller åtminstone roliga göromål. Det kan definitivt inte jag!
Att vänta på så pass livsavgörande besked som vi gör, gör mig rastlös och jag vill bara få tiden att gå. Kraften och lusten att ta till vara nuet, liksom den oftast närvarande känslan av att allt är som det ska, finns inte. Det är det banne mig inte! Det är inte som det ska! Jag väntar rastlöst, börjar håglöst med något som jag inte slutför. Surfar, lägger pussel, tittar på serier…
Vi hoppas verkligen att vi kommer att få något slags besked idag men är beredda på att det kan dröja till sent på dagen.
Jag har träningsvärk efter all snöskottning, igår fick jag skotta i många omgångar.
Mot kvällen klarnade det och temperaturen sjönk. Jag har sovit ovanligt gott och vaknar till minus 19 ute och plus 18 inne. Nu eldar jag för fullt och väntar.
Allt är inte som det ska!
Pussel
jag lägger många pussel, det är lugnande och ger också tid till tankar.
Det fortsätter att snöa men i natt kom det nog bara ett par centimeter. Mats hade igår kväll lite bättre syresättning men i morse var det tillbaka till det för låga värdet igen. Blodtrycket fortsätter att vara för lågt. Vi väntar på morgondagens besked när Akademiska i Uppsala blivit inkopplat. Väldigt mycket av vår tid de senaste åren har varit väntan, vi är vana fast inte nöjda med det. Vi vill ha lugn och ro! Jag längtar efter tomma innehållslösa dagar utan oro eller något inplanerat. Att fundera över Mats tillstånd och att ha en Faluresa inplanerad varje dag är precis vad jag orkar med. Jag funderar på att ställa in spanienresan i mars, jag vill inte lämna Mats och hundarna förrän läget är stabilt.
jag lägger pussel och funderar/reflekterar
Matsrapport 2 februari
Först måste all snö bort, tung och decimetertjock. Plogvallen dubbelt så tjock. Bilen får tuppkam eftersom armarna inte räcker till.
Mats är på gott humör men det är klart att tankarna går. Kanske måste han till Uppsala och hur lång tid tar det innan de kommit till rätta med medicinen eller vad det nu är som gör honom sämre… Hundarna är i bilen och jag stannar ungefär en timme, sedan blir vi båda rastlösa. Det är bra med sms-kontakten men fint att ses och känna in varandra en stund.
Nu ska jag titta på SM-skidor och sedan försöka fördriva kvällen så bra som möjligt.
Flocken
Vårt hem är skapat för vår flock, när en medlem saknas blir det tomt. Jag vaknar och har gråt bakom ögat, Mats saknas mig! Hundarna är molokna och håglösa och det är uschligt här hemma! Mats var inte heller glad över att behöva stanna hela helgen, han hade hoppats få komma hem idag.
Det är känslorna, förnuftet säger att det är tryggt att de har koll på honom, den oro och osäkerhet vi känner när något inte är bra tär på oss. Att ta beslutet att ringa ambulans och överlämna allt till vården var det enda rätta.
Snön har vräkt ner i natt och bäddat in Arkhyttan i en extra tyst lördagsmorgon. Det gick knappt att öppna ytterdörren. Jag kommer har mycket skottning idag och det är bra för jag blir handlingsförlamad av att Mats är på sjukhuset. Besökstiden blir fokus och vi sms:ar flitigt.
Matsrapport
1 februari
kl 16.30
Jag har varit hos Mats i Falun.
Han får syrgas och hålls under uppsikt pga lågt blodtryck och låg syresättning. De kommer att behålla honom till måndag då de ska diskutera behandling tillsammans med läkarna i Uppsala.
Som ni ser är han på gott humör!
Kl 10.00
Mats värden är fortfarande för låga så de behåller honom på sjukhuset under helgen. Det är skönt för honom att få syrgas men tråkigt att inte vara hemma.
Jag laddar för ett besök i eftermiddag.
Nu
Jag har sovit i 10 timmar och känner mig som människa igen. Mats värden är lite för låga och vi väntar på vad ronden kommer att säga. Vi vill ju att han ska få komma hem- det är så förskräckligt tomt här hemma!
Ovanstående självporträtt från 70-talet är jag oerhört förtjust i. Den ungdomliga skörheten och sårbarheten griper tag i mig och får mig att vara nöjd med mina 65 år. Jag har haft ett fantastiskt liv och har oftast tyckt att allra bäst är nu!