Igår var det snöfritt och åkrarana lyste gröna i solen. Min syster Birgitta och hennes man snickrade uteplats och pallkragar på sin kolonilott. Ur led är tiden…

Vi möter en ny vecka med några provtagningar inbokade. I morgon kväll kommer Tobias och jag röjer i garderoberna på övervåningen.
Mats är inne i en sämre syresättningsperiod. Den 27 ska han till Akademiska i Uppsala, vi får se vad de kommer fram till. Jag kan följa med för första gången eftersom Tobias kan vara hundvakt.

Vi följer spännande skidtävlingar under helgen och igår tog Sverige flera medaljer. Vår tillvaro är ännu dvalaktig, mörkret omsluter oss och igår även regnet, det är som om vi befinner oss i ide och snart ska vakna upp.

Igår hade Mats en tung dag med dålig syresättning. Jag har beslutat mig för att kontakta min hudläkare för att få en alternativ medicin mot min psoriasis, han har sagt att jag kan få sprutor i stället. Det är ohållbart att må illa och vara dålig i magen de flesta dagarna i veckan, även om det innebär att jag går ner i vikt. Mats har också en positiv viktminskning trots att vi äter fantastiska middagar: hummer, lammkött som biffar, rullader och bog, smörgåsbakelser, ostfondue, älgköttbullar…

Jag strävar efter att tänka positivt, det är så viktigt!

Mats och jag träffades bara några månader innan jag fick besked att jag hade bröstcancer. Han och jag hade ett intensivt första år tillsammans då vi sammansvetsades och jag tror inte att jag hade överlevt utan honom. Vi skaffade vår första husbil som vi kallade frihetsbilen. Den tog oss iväg efter varje behandling och vi började förverkliga våra drömmar, lusten att skapa/måla och att möta varje dag med insikten att det är vi som skapar vår egen verklighet. Vi fortsatte med detta efter cancern och hade fantastiska år med konstgallerier, skapade ett eget hem och boaDe in oss, såg och följde våra barn in i vuxenåldern, levde husbilsliv mm mm

Vändpunkten kom när Mats hälsa försämrades och när jag började gå till jobbet med tanken att jag bara skulle stå ut ytterligare så och så länge. Långsamt bröt Det ned oss bit för bit utan att vi riktigt förstod det. 2019 blev det år då allt ställdes på sin spets med Mats hjärtstopp, min psoriasis och pensionering. Vi hade hamnat i en ordentlig livskris och har famlat oss fram för att hitta fotfäste och hitta nya drömmar att förverkliga. Oj, oj, oj, det har varit tungt!
2020 har börjat bra och vi lyckas för det mesta lyfta blicken och skapa ett bra liv utifrån våra förutsättningar. Det är begränsningarna som tar tid att acceptera och förstå. Vad är möjligt och vad är inte möjligt?

Jag ser mycket fram emot den frihet som jag tror att vår nuvarande husbil ska ge oss. Kommande säsong ska vi testa om det funkar som vi vill. Den ger oss möjlighet att ge oss iväg på kortare och längre frihetsturer. Vi kan åka ut och fiska, vi kan besöka våra barn, vänner och släktingar.

10 januari

Mats dygnsrytm är helt ur led, han kan inte sova på natten trots trägna försök. Idag la han sig när jag klev upp.
Dessförinnan hade jag legat och tittat på månen som tittade in genom rutan. Jag googlade texten till Månvisan, den är väldigt sorglig men den första versen har jag haft med mig sedan jag var barn.

När månen vandrar på himlen blå
Och tittar in genom rutan,
Då tänker jag understundom så
Och knäpper sakta på lutan:
Hvad du är lycklig, du måne klara,
Som får så högt över jorden fara
Och blott se på!

Väl ser du då dårskaper utan tal,
Det kan man nog hålla troligt;
Båd’ älskande, som förgås af qval,
Och älskande som har roligt.
Väl ser du tåren från ögat rinner,
Men sorgen aldrig upp till dig hinner —
Det är för högt.

Spektaklet tröttar dig innan kort:
Det kan man icke förtänka,
Då går du bara helt simpelt bort:
Men ledsnar också att blänka.
Så blir du borta i några dagar
Och kommer åter när du behagar
Och ser på oss.

O, käre måne, tag mig till dig
Från denna verlden så trånga!
Här skulle visst ingen sakna mig,
Ty så’na finns här så många.
Jag längtar till dig upp i det höga,
Der skall väl en gång mitt trötta öga
Ej gråta mer.

Och när jag här ej skall dväljas mer
och gröna kullen mig gömmer,
du lika milt uppå graven ser
fast alla andra den glömmer.
Då skall min ande när den får fara
till stjärnelanden så fritt förklara
min kärlek dig.

Skriven av Christina Lagerlöf, ur en visbok från 1893

Vi har lugna dagar, lite för lugna för mig. Jag blir rastlös men är samtidigt lite handlingsförlamad. Än har jag inte hämtat mig efter hjärtstoppet, jag är tryggast när jag har koll på Mats. Ligger han och sover är jag nära nog för att höra om han behöver hjälp, likaså håller jag mig gärna kring honom här på nedervåningen för att ha koll på läget. Det är dags att tänka om eftersom det bromsar min kreativitet och påverkar mitt välbefinnande. Jag tror att även Mats skulle må bra om vi vågar släppa taget!

Det märks verkligen att dagarna blir längre. Igår fick vi köra flera gånger till Säter ( jag hade glömt mitt leg…) och hann hem innan kl 16 och då var det ännu inte helmörkt.

Vi har övergivit Dalaenergi som bredbandsleverantör och bokade idag installation av MicroNät i slutet av januari. Vi har kontakt med en lämplig mast från övervåningen.

Mats pumpar benen i Långshyttan och har fått sin ny livlina, sin ”smarta klocka”. Den har många funktioner och vi behöver lära oss hur allt fungerar.

När Mats kom hem från sjukhuset i maj hyrde vi kommunens trygghetslarm Som fungerar här hemma i bostaden. Han bär ett armband och kan larma genom att trycka på knappen. Han blir då kontaktad från en central i Örebro som kontaktar ambulans eller hemtjänst beroende på vad det gäller. Därefter kontaktar de mig.

Vi har diskuterat hur vi ska hantera framtiden, känna oss fria att resa med husbilen och inte alltid behöva vara i närheten av varandra. Det har resulterat i att vi beställt en Apple Watch (Series 5 44 mm). För bara 50 kr mer i månaden får vi ett betydligt säkrare stöd. Klockan har pulsmätare, en falldetektor som larmar 112 vid behov, EKG, telefon som via röstanrop ringer upp önskat nummer, GPS, vattenskydd mm mm. Vi kommer därmed inte vara platsberoende och tror att den ska ge oss större frihet och trygghet. Dessutom är det spännande med den nya tekniken!

Mats ha kommit i en felaktig dygnsrytm och har svårt att sova på natten. På dagen sover han jättebra! Jag passar på att rensa garderoberna.

Gårdagen blev en sådan där dag, som jag kan unna mig då och då, när jag helt förfogar över min egen tid. Jag tog det extra lugnt och åt skonkost och min mage höll sig lugn. Jag behövde dagen för att komma i balans både fysiskt och mentalt.
Nu har jag precis svalt morgonkaffet och ordningen är återställd. Jag vaknar långsamt i värmeljusens sken och kropp och själ är i balans. Utanför hör jag hur vardagstrafiken återkommit, det är mörkt men gryningen kryper sig fram lite tidigare för varje dag.

Idag återgår de flesta till sina jobb, så gör även Joel, Johanna och Åsa. Joel pendlar till Lund, Johanna arbetar i Helsingborg, Åsa pendlar 2-4 dagar i veckan från Göteborg till ett deltidsjobb som filmlärare på Katrinebergs folkhögskola. Nytt är att i morgon börjar också Elin på deltid som konstlärare på Hallands konstskola (som tillhör Katrinebergs folkhögskola) i Halmstad. Hon kommer att pendla från Malmö till Halmstad de dagar hon undervisar.

Tobias är i Helsingborg hos Joel och Johanna. Han kommer till Arkhyttan om någon vecka.

Igår hade vi en riktigt bra dag trots att det inte gick så bra för svenskarna i en sista klättringen i slalombacken i Tour de ski.

Jag fortsatte att röja i klädkammaren och var länge ute med hundarna. Per och Anna-Karin kom och fikade, Det var jätteroligt att träffa dem, vi har Länge haft för lite ork för att umgås med vänner. Det ska nu bli bättre!

Mats gjorde fantastiskt goda lammrullader och bakade havreflarn och jag var mycket nöjd med dagen när jag gick och la mig!

Mina mediciner påverkar min mage och jag är nästan aldrig helt bra, bara under kortare perioder. Det har jag lärt mig att leva med, men i natt blev det värre än vanligt och jag sov oroligt och fick springa upp många gånger. Även nu på morgonen har jag magknip och känner mig olustig. Oj vad det triggar mig, genast faller jag tillbaka i oro och osäkerhet. Jag hoppas och tror att det kommer att lugna sig under dagen!

Kommande vecka ökar dagsljuset med 15 Minuter.
När det blir längre dagar hoppas jag på att jag får mer energi, just nu är vi i lite dvala, Jag kan ännu inte göra allt pga mina händer, fingrarna blir fort trasiga när jag försöker.
Jag är lite förvånad över hur mycket tid jag har som pensionär. Under en dag hinner jag med massor och vi har möjlighet eller framför allt tid att ta tag i sådant som tidigare kändes övermäktigt att orka med. Att inte ha det som krav utan se det som möjligheter är en utmaning för mig.
Vi mår båda så mycket bättre och försöker hitta balans i vår nya tillvaro. Mats dagsform varierar mycket och hans energi är begränsad, han får hela tiden anpassa sig till hur hans kropp mår och vi planerar utifrån dagsformen. Vi blir fortfarande snabbt mentalt trötta, det verkar som det tar längst tid att återhämta sig från de senaste årens mentala utmattning.

Det känns som vi är på rätt väg och fastän vi inte har så mycket ork räcker tiden till både vila och aktiviteter! Jag försöker vara nöjd med det lilla och lyckas för det mesta!