Jag vaknar till en gnistrande, iskall solskenssöndag. Det är så fantastiskt kallt (-18) och vackert!
Jag har trampat upp stigar i trädgården till hönshuset och bussen. Igår blev jag lekfull och gjorde ett hjärta utanför fönstret till Mats som inte kommer ut i detta vackra vita.
Vi hade biljetter till avslutningen av Svenska skidspelen men Mats orkar inte åka iväg. Som tur var kunde en gammal arbetskamrat ta över biljetterna och vi nöjer oss med att följa skidåkningen på TV.
Det senaste året har varit långt ifrån min(vår) livsfilosofi, att ta var dag som den kommer och att allt är som det ska.
Till största delen har det varit väntan och jag/vi har stängt av sinnena i väntan på bättre tider. Mats ”sjukdom”/tillstånd har utretts och utretts, han har mått bättre ibland men ändå fruktansvärt dåligt. Att inte få luft och ha svårt att andas måste vara bland det värsta man kan utsättas för. Att vara bredvid har inneburit att jag varit ständigt orolig och att de flesta av hus- och hushållssysslorna har blivit mitt ansvar. Detta plus att jag gör mitt sista år innan pensionen (vilket känns på orken kan jag upplysa er yngre om) har tärt på mig.
Vi närmar oss slutet på vår väntan, det har visat sig att det återstår en undersökning av Mats innan vi kan få något besked. Under min spanienresa fick jag lite perspektiv på det senaste året och började planera framåt. Husbilsliv i vår, sommar och höst och en längre europaresa nästa vår!
Jag befinner mig nu i ett längtanstillstånd, längtan efter att vi ska få något att förhålla oss till och att Mats ska må bättre, att snön ska smälta så vi kan nyttja husbilen, att få ork och kraft att ta upp målandet igen, att jag ska slippa kliva upp kl 5 på morgnarna, att det ska bli vår/påsk/sommar/höst…
och efter att få tillbaka förmågan att möta var dag som den kommer och att känna att allt är som det ska!
igår morse -15 och i morse -19 grader…
Just nu är kyla och snö det minsta jag önskar mig. Det har varit varmt och soligt på dagarna men då har jag varit inomhus och arbetat.
Arbetsveckan har gått fort som vanligt. Två dagar tillbringade jag på Scandic hotell tillsammans med övriga i beredskapspersonalen och lärde/tränade mer om kris. Det var intressant och roligt!
Tidigt i morse vaknade jag med orolig mage och vågar inte ta bussen till jobbet utan väljer att arbeta hemifrån. Troligtvis är det medicinmagen men eftersom magsjukan går tar jag det säkra före det osäkra.
Det är ljust under bussturerna och det fortsätter att snöa. Igår var det blidväder och även lite regn. Vi ägnade kvällen åt att stötta verandataket som började svikta av snötyngden.
Jag går en tvådagarskurs i krishantering, det är intressant och stimulerande. Foton från morgonens busstur och från Borlänge centrum i eftermiddags.
Fredagen tillbringade vi mestadels på terassen i solen. Framåt kvällen regnade det, jag lagade korvgryta och vi förberedde oss för hemresan. Karin stannar kvar fram till påsken.
Jag har haft underbara och välbehövliga semesterdagar tillsammans med Maggan och Karin. Vi har roligt och funkar jättebra tillsammans! Vi planerar att göra om resan i början av november 2019, då är jag pensionär och vi kan stanna ett par veckor!
Hemresan gick bra, klockan 6.15 tog vi taxi från bytorget och därefter morgonbussen från Salobrena till Malaga. Vi fick se gryningen över ett stilla Medelhav och denna bussresa gick närmare havet än jag tidigare åkt. Vi kom fram till flygplatsen i god tid och en halvtimme försenat flög vi hemåt i medvind.
Ellenor och Emilia mötte Maggan och efter att sagt hejdå var det bara en kort väntan på mitt tåg. 
Framme i Säter stod Mats och väntade med öppna armar!
Jag njuter av att vara hemma igen. Jag möttes av en glad Mats och lyckliga hundar. Vi tittade på melodifestivalen medan jag saktade landade med själ och kropp. Resan startade vid 6 och 20.15 klev jag in hemma i Arkhyttan. Jag tror jag somnade innan jag lagt huvudet på kudden, Maja var lycklig och gick som hon brukar och la sig tillsammans med mig. När jag vaknade låg jag länge och bara njöt. Putte, Mats, Maja, jag i sängen och Donna på golvet vid fotändan.
Borta underbart
men
hemma bäst!
Jag hade en mysig kväll hos Maggan och kvart i fem i morse hämtade Ellinor och körde oss till terminal 5.
Jag skypar med Mats som följer oss via datorn.
Det är skönt att Mats är hemma och underbart att Joel kom fram utan problem!
Vi är slitna, både Mats och jag, och det blev så tydligt när Joel kom. Jag hoppas att vi alla nu 
får lugna dagar. Joel ska arbeta härifrån, Mats ska återhämta sig och jag ska hämta krafter i Spanien tillsammans med Maggan och Karin. Men först väntar en arbetsdag i Borlänge.
Mats blir utskriven vid lunchtid och jag tar för säkerhets skull med både Putte och Maja när jag hämtar hem honom. Han är efterlängtad, det är väldigt tomt när han är borta!
Med lite tur tar Joel sig hit med tåg från Helsingborg idag, starten har gått bra i alla fall. Man varnar för snökaos i södra Sverige. Igår var det visst kaos på Arlanda också men det borde väl vara över till på fredag!?
Jag ska bunkra upp med mat för några dagar eftersom Mats inte kommer att köra bil till att börja med. I morgon tar jag morgonbussen till jobbet med all packning och kl 16 går tåget till Stockholm och Maggan.
Kl 7.20 på fredag går flyget mot Malaga! Ser fram emot svenskt sommarväder, i morse hade vi minus 15 och plus 19 inomhus. Jag eldar!
Idag har alla känslor landat rätt igen, det tog tid att landa och vi var tagna igår. Mats näsbränning verkar hålla, Sverige har tagit guld och brons på sista OS-dagen. Ute är 12 minusgrader och strålande sol, för 5 år sedan hade vi en lång kylig period och detta foto visar hur vi höll värmen inomhus.
Livet har varit berg- och dalbana senaste året men inte min viktkurva. Facebook påminde om hur det såg ut för 3 år sedan. Idag har jag nått min målvikt och fortsätter långsamt neråt. Från 77 kilo till 64,8 på 6 år!
Nu laddar vi för Mats inläggning för kranskärlsundersökningen i morgon. Jag har tagit beredskapsledigt och ska ta hand om hundar, hålla i handen och sköta allt runtomkring.
Vi klev upp före klockan 6 och tittade på 5-milen och därefter curling. Klockan 10 började Mats blöda näsblod igen, och det var mycket blod i en ständig ström. Vi packade in oss i bilen och körde till akuten i Falun. Mats med en stor hink under näsan. Det var långt att köra till Falun med Mats blödande bredvid mig, så långt har det aldrig känts tidigare, 30 minuters bilresa.
På akuten blev vi hänvisade till ”Öron, näsa o hals” där vi blev snabbt omhädertagna. Det visade sig att det var en blödande pulsåder som satt i höger näsgång. Läkaren brände och det slutade genast att blöda! Förutom jag och Mats, läkare och sköterska var det med ett antal personer som inte hade varit med vid kraftigt näsblod tidigare. Hink och handduk bad vi dem kasta och efter en halvtimme var vi på väg hem igen. Nu ska han dricka och äta kallt och bara ta det lugnt. En bomullstuss sitter inne och får inte tas bort förrän i morgon.
Vi är båda rejält tagna men lättade och läkaren sa att det oftast inte återkommer när man har bränt. Det får vi hoppas, jag vill inte ha mer spänning i livet, jag vill ha det lugnt och skönt och tryggt!