November har alltid varit min sämsta månad och det tycks bli värre för varje år. Sedan 5-6 år tillbaka har även februari blivit en tung månad. Februarideppen har jag löst med resor till syster Karin i Spanien. Så fort jag blir pensionär kommer jag att även besöka henne i november.
I år har jag tröstat mig med att det är den näst sista arbetshösten. Oro över Mats hälsa, större arbetsbörda i hemarbetet och den hektiska arbetstakten på jobbet har tärt mer än vanligt. Jag tycker att jag är duktig att ta hand om mig, släppa det jag kan släppa, sova det jag behöver och prioritera hårt. I januari fyller jag 64 och har ett år kvar till pensionen, om jag vill. Jag har ursprungligen planerat att arbeta fram till sommaren 2019 men börjar tveka, jag är kanske för trött för det och längtar oerhört efter lugna morgnar, att även orka göra aktiviteter utöver de nödvändigaste vardagssysslorna här hemma och att kunna hålla mig vaken och se TV-program efter kl 20.00!
Det är mest morgnarna jag vill bli av med, varje morgon för jag en kamp med mig själv när klockan ringer kl 5.00. Jag lyckas för det mesta vända det till att bli bra dagar. Nu räknar jag ner till julledigheten, bara 8 morgnar kvar!
