Min galla har hållit sig lugn väldigt länge men igår slog den till ordenligt. Jag kämpade emot eftersom jag ville ha en mysig fredagskväll tillsammans med Mats. Men jag fick ge mig, ta medicin och lägga mig när På spåret började. Medicinen hjälper, jag somnar och vaknar sedan smärtfri men medtagen.

Efter 8:timmars sömn låg jag återigen vaken vid 4-tiden. Nu har jag dragit mig och fördrivit tiden så att jag tycker det går an att kliva upp, kl är 5.22. Det viktigaste är att gallan har lugnat sig, den smärtan är inte att leka med.

Fotot är på smycken jag fått av mamma och pappa. Pappa har gjort halssmycket föreställande vattumannen och mamma gav mig bärnstensringen. När jag bär dem känns de extra närvarande.

Ute är det tö, snön krymper ihop till tung blötsnö och vägarna är ishala. Igår regnade det när vi körde till Säter för att veckohandla.

Novemberkaktusen har bestämt sig för att blomma ytterligare en gång!

Jag såg fram emot att besöka jobbet igår. Lunchrummet var fyllt och jag träffade många av mina gamla arbetskamrater. Det var jättetrevligt! Jag fixade allt praktiskt inför nästa vecka och åkte därefter till Kupolen.

Av mina arbetskamrater fick jag ett presentkort som avskedspresent. Jag köpte en ny handväska av miljövänligt skinn och som har ett särskilt fack för min iPad. Jag köpte även en ny plånbok som är bärbar och rymmer mobilen. Den ryms även i handväskan när jag vill ha allt med mig. Superbra! Detta hade jag aldrig unnat mig själv utan presentkort. Tack!
Jag körde hemifrån kl 10.30 och kom hem 14.30. Trots att jag inte stressade, åt lunchen i lugn och ro liksom ett lugnt shoppande i kupolen, var jag helt slut när jag kom hem. Natten innan sov jag lite sämre och vaknade lite tidigare men kände bara glädje och förväntan inför dagen. Jag var mycket nöjd med dagen men jättetrött och somnade tidigt. Natten har varit fylld av stressdrömmar och när jag vaknade vid 4-tiden mediterade och reikade jag, men kunde trots det inte somna om.

Det blir mer och mer tydligt hur slutkörd jag var innan sjukskrivning och pensionering. Långsamt, långsamt tar jag igen mig men tror att situationer som Mats ambulansfärd och sjukhusvistelse fördröjer ”läkandet”.  Det kommer att ta tid för oss båda att återhämta oss.

Jag sitter i sängen och funderar och skriver om detta, klockan är 5.22 och jag är sugen på frukost så det är lika bra att kliva upp. Vi får se om jag kan hålla mig vaken och se På spåret ikväll.

Gårdagens frustration har lagt sig. Det var inte läge att göra ett sjukhusbesök utan vi ”surade” och tog hand om ilskan/frustrationen på varsitt håll. Sjukvården har ibland svårt att se till helheten och  individen/ människan. Att vi väntat på att de skulle prata med Uppsala sedan i torsdags, dvs 4 dagar på sjukhus utan åtgärder, är inget de ser som konstigt.

Idag ska vi se till att få tydliga besked. Om Mats läge inte är akut vill vi att han skrivs ut. Vi vill ha syre i hemmet så att han får bästa möjliga syresättning.

Jag har gjort en sammanfattning av min status. På årskontrollen förra veckan fick jag godkänt. Vi startar en månadslång ny behandling av min psoriasis och om den inte fungerar kommer jag att få en remiss till specialister. Mina fingrar är bättre, känseln är tillbala på mina lillfingrar och det är tummar och pekfingrar som är sämst, liksom naglarna. Det har inte blivit fler nya fläckar på kroppen. Men det som är mest tydligt är att min mage börjar bli normal igen, den har krånglat i många år. Min stresströskel är fortfarande väldigt låg och det tror jag att jag kommer att få dras med och går att lära sig leva med som pensionär.

…så mitt läge är mycket bättre och det är dit Mats också ska komma!

Vi har väntat hela dagen. Vid ronden lovade läkaren återkomma men har nu gått hem utan att lämna något besked och vi är besvikna och ilskna. Vi får vänta till i morgon och då vi får vänta på besked  ytterligare en dag…

…det är inte som det ska!

Det hade varit bra om det gick att bli en erfaren ”väntare”. Att kunna utnyttja väntetiden till nyttiga, vettiga eller åtminstone roliga göromål. Det kan definitivt inte jag!

Att vänta på så pass livsavgörande besked som vi gör, gör mig rastlös och jag vill bara få tiden att gå. Kraften och lusten att ta till vara nuet, liksom den oftast närvarande känslan av att allt är som det ska, finns inte. Det är det banne mig inte! Det är inte som det ska! Jag väntar rastlöst, börjar håglöst med något som jag inte slutför. Surfar, lägger pussel, tittar på serier…

Vi hoppas verkligen att vi kommer att få något slags besked idag men är beredda på att det kan dröja till sent på dagen.

Jag har träningsvärk efter all snöskottning, igår fick jag skotta i många omgångar.

Mot kvällen klarnade det och temperaturen sjönk. Jag har sovit ovanligt gott och vaknar till minus 19 ute och plus 18 inne. Nu eldar jag för fullt och väntar.

Allt är inte som det ska!