Nu återgår livet till vardag och normala veckor igen. Vi har låtit granen och julen vara kvar, jag älskar att möta gryningen i granens sken. Denna vecka kommer det mesta ändå att plockas bort.
Jag har pratat med Åsa som fryser i sin Oslolägenhet där uppvärmningen är undermålig. Elin och Ylva Lo facetimade från Eslöv där de kommer att stanna ytterligare några dagar.
I natt fick Mats en ”känning” av sitt hjärta och skickade iväg data till sjukhuset. De kan läsa av vad som skett när vi kontaktar dem idag. Han jobbar hela tiden med sin vätskenivå, vikt och balansering av mediciner. Just nu väger han några kilo för mycket vilket kan vara anledningen till hjärtkänningen. Han kommer också att lämna prover under dagen för att kontrollera sina värden.
Igår kväll lyckade Maja krypa in under hönshuset och kunde inte ta sig ut därifrån. När de var ute för kvällsrastningen hörde jag hennes skällande på hjälp och gick ut i kylan och mörkret och hittade henne under hönshuset. Hennes ansikte och nos stack fram . Där är sedan tidigare en håla som någon hund grävt fram och för många år sedan fastnade Donna därunder. Vi har täckt över hålet och sedan mer eller mindre glömt bort det. Nu hade en back som täckte hålet glidit åt sidan och fryst fast, vilket hindrade henne från att ta sig ut. Lasse var den räddande ängeln och kom ut och orkade få bort backen och dra fram henne!
Kylan är ihärdig och vi håller oss hemma och inne. Vedspisen eldas för extra värme. Idag avslutas Tour de ski med spännande klättring i slalombacken. Skidskyttarna fortsätter också med stafett, så vi har fyra spännande lopp att följa.
Temperaturen sjönk under gårdagen och hela Sverige har minusgrader, det kallas visst isdygn.
Solen strålade och det var oerhört vackert. Småvägarna är spåriga och hala. Vinterdäcken på vår Chrysler är inte de bästa och eftersom jag inte kört in mig på den vill jag inte köra den i detta väglag. Volvons nya vinterdäck är räddningen.
Gårdagen överskuggades av att bilhandlaren i Eskilstunas skickat två män för att hämta lånebilen, Chryslern med körförbud, som står översnöad i trädgården. Vi meddelade för flera månader sedan att den inte gick att använda och att de kunde hämta hem den igen. Vi fick ingen respons och lät den stå på parkeringen i trädgården. Där blir en plogvall som vuxit till sig.
Helt utan förvarning stod de utanför dörren. De såg inte den översnöade bilen utan trodde de skulle hämta vår Chrysler som står på garageplanen. Innan de knackade på hade de befriat den från snö. Vi krävde naturligtvis legitimation och att Bilfirman skulle kontakta oss och ge en skriftlig bekräftelse. Vi får inte kontakt med bilfirman och det fick inte de två männen heller. Det visade sig att de kommer från en fristående firma som transporterar bilar. De fick låna en spade och skottade bort snövallen men körde sedan härifrån utan uträttat ärende. Denna bilaffär och obefintliga kontakten med bilfirman verkar aldrig få ett slut. Vi blir lika upprörda varenda gång de agerar. Vi förstår inte hur de tänker och det enda vi önskar är att häva köpet och slippa ha mer med dem att göra.
Lasse kom igår morse hem till kylan, 40 grader kallare än i Italien. Han håller sig i karantän några dagar för vår säkerhets skull. Jag körde med volvon till Långshyttan och handlade och såg bara en bil i diket.
Vi håller oss hemma och inne i kylan, hundarna gör bara snabba rastningar. Även huset har börjat klaga, det smäller lite här och var. Idag ska vi äta helgernas sista ris ala malta och följa både skidskytte och längdskidåkning, det lär fylla vår dag.
Jag har hittat ett babygym till Yiva Lo som de får när de kommer till festen! På köpet fick jag kontakt med säljaren, en gammal lärarkompis.
Jag jobbar vidare med Ylva Los födelsetavla. Det är mycket kärlek i den!
Igår var vädret och humöret inget vidare och vi ställde in handlingsresan. I brist på matvaror och frukt tröstade vi oss med våfflor och de sista hjortronen koktes till sylt.
Lasse kom hem från Italien vid min nuvarande vakningstid, strax efter kl 4. Temperaturen sjunker och ska visst fortsätta attsjunka under helgen. Nu är det minus 12 grader.
Bilhandlaren har inte lämnat in synpunkter till ARN på utsatt tid. Däremot fick vi överraskande ett sms med erbjudande om att byta vår bil (som står oreparerad i deras verkstad i Eskilstuna) mot en äldre motsvarande. Vi fortsätter att kräva hävning av köpet och tackade bestämt nej. Enligt ARN kommer de nu göra en bedömning och rekommendation utifrån våra inlämnade uppgifter. Går inte bilhandlaren med på det fortsätter vi till Tingsrätten och kommer då också att kräva skadestånd!
Jag vill börja med denna tänkvärdiga text från Aftonbladet:
”Efter att i mer än ett halvt århundrade ha deltagit i diskussionen om Israel/Palestina vågar jag påstå att jag hört alla argument från båda sidor. Alla argument.
Till det finns en enkel förklaring. 1968 var jag bland de ungdomar som startade solidaritetsrörelsen i Sverige för det förtryckta och bortglömda palestinska folket.
På den tiden gällde diskussionen främst frågan om den historiska hemortsrätten till landet och om den nyligen inledda ockupationen av Västra Jordanstranden, Östra Jerusalem och Gaza bara var tillfällig i väntan på fredsavtal, eller syftade till en permanent ordning. Det senare bestreds hätskt och beslutsamt av Israels försvarare.
För oss i solidaritetsrörelsen var inte ockupationen som sådan det mest avgörande, eftersom vår huvudparoll var ”För ett demokratiskt Palestina”. Det betydde ett land, från floden till havet om man så vill, med lika demokratiska rättigheter för alla invånare, judar som palestinier som andra. Det slutet på konflikten anser jag fortfarande vara det enda hållbara, även om det kan te sig än mer utopiskt idag än före den långa raden av nya krig som följde efter Sexdagarskriget i juni 1967.
Allteftersom tiden gick började omvärlden förespråka en tvåstatslösning, att återgå till den delningsplan som FN lade fram från början 1947.
När palestinierna själva anslöt sig till delningsplanen fick förstås vi i solidaritetsrörelsen anpassa oss. Problemet var bara att Israel allt tydligare visade att man inte ämnade gå med på någon delning av det land man ansåg sig ha ensamrätt till. Alltså permanent ockupation. Alltså apartheid, eftersom det palestinska folket inte kunde få rösträtt i en stat som definierade sig som judisk snarare än demokratisk.
Därefter kom all diskussion under några år att handla om den permanenta ockupationen och förtrycket mot den ockuperade befolkningen och Israels fortlöpande kolonisation. Det försatte Israels anhängare i en både omöjlig och outhärdlig position. Därför upphörde den politiska diskussionen och ersattes av anklagelsen att all kritik mot ockupationen var antisemitisk, eftersom ockupanterna var judar. Särskilt stämplades ordet apartheid som antisemitiskt, också av den svenska regeringen.
Nu under det senaste Gazakriget har den diskussionsmördande anklagelsen för antisemitism trappats upp till ”nazism”. Så att till och med miljöaktivisten Greta Thunberg i en vanligtvis anständig morgontidning härförleden jämfördes med Hitler för att hon uttryckt stöd för befolkningen i Gaza.
Då är samtalet till synes slut. Ändå måste något sägas. För om ordet dör finns intet.
En hel del har jag dock lärt mej under mer än ett halvt århundrades debatt, gräl och, mer sällsynt, ordnad diskussion om Palestinafrågan. Främst att vi måste reducera samtalet så att vi når in till problemets moraliska och politiska kärna.
För det första bör vi då stryka all diskussion om den historiska hemortsrätten i Palestina. Båda sidor har starka argument. Ger man sig emellertid in i den diskussionen tar den aldrig slut.
För de andra måste vi lämna Gud utanför. Samme Gud finns på båda sidor.
För det tredje stryka all diskussion om vilket folk som kan åberopa störst lidande, judarna under det nazistiska folkmordsprojektet då drygt hälften av offren var judar, eller palestinierna under Al Nakba, den etniska rensningen i Palestina 1947-48 då mer än 700 000 palestinier fördrevs. Båda sidor har argument som räcker i evighetsdiskussion.
För det fjärde frågan om vilken sida som är mest skurkaktig. 1977 antog Netanyahus parti Likud ett program som slog fast att Israel för evigt var landet ”mellan havet och Jordanfloden”. Vilket terrororganisationen Hamas kom att se som ett utmärkt program och därför själva antog 2017, fast i omvänd ordning, ”från floden till havet”.
Båda sidor har tillräckligt omfattande bevis på den andra sidans grymheter, terrorism och ockupation som nu senast massmordet för hand och på nära håll den 7 oktober gentemot de följande massmorden med flyg och artilleri i Gaza. Diskussionen om omänsklig grymhet kan också pågå utan slut och utan att vinnas av någondera sidan.
Så vad finns då kvar att tala om? Bara problemets kärna: Två folk som bor i samma land där båda har rätten på sin sida.
För även om det inte fanns ett israeliskt folk när den sionistiska ideologin och rörelsen föddes på 1800-talet så finns det i vart fall nu. Och om det inte funnes något palestinskt folk så funnes inte heller ockupationen och apartheidpolitiken.
Om vi rensar ekvationen så långt återstår bara två folk som båda har rätt till samma land. Det gör konflikten unik. Men då finns likväl möjligheten att lägga fram ett ytterst svåremotsägligt förslag: En man, en röst. Det vi kallar demokrati. Lika rättigheter för båda folken.
Den som nu tar till den obotfärdiges förhinder – ”det går inte, i alla fall inte nu” – bör överväga alternativet. Det är nämligen eviga krig som Israel alltid måste vinna militärt och förlora moraliskt.
För övrigt anser jag att…
…det är lite svårt att önska gott nytt år 2024 inför Rysslands krig i Ukraina och Israels krig mot Gaza och ett presidentval i USA som kan komma att avsluta den amerikanska demokratin.
… man bör skaffa elbil om man har råd. Men knappast en Tesla.”
Det blir kallare för varje dag men inte som högst uppe i Norrland. Elpriserna stiger i kylan och ännu mer när kärnkraftverken krånglar. Nere i Skåne är det snökaos.
Jag fortsätter att vakna tidigt, tidigt, idag var klockan fyra och igår halv fyra. Jag får ändå min sömn eftersom jag på kvällen somnar tidigt i fåtöljen.
Idag ska vi handla hem för att i helgen påbörja förberedelserna inför festen. Vi ska göra en vilt- och en vegansk gulasch och ett lass med köttbullar som vi fryser in. Därutöver planerar vi att servera tjälknöl av älg, potatissallad och några grönsallader. Det är skönt att förbereda allt i god tid för att undvika stress i sista minuten. När det blir dags ska jag bara njuta!
Vi följer Tour de Ski och kunde igår njuta av två medaljer, en guld och en silver. I helgen sätter även skidskyttet igång igen.
Det märks att vi kommit i en ny era när vågen meddelar ”**Gott nytt år!**” innan jag får veta att jag ökat lite i vikt av all god jul- och nyårsmat och när jag sätter på mig i klockan får jag meddelandet ”Gott nytt år, Gunilla!”.
Jag höll mig vaken till tolvslaget och tycker att Tomas von Brömssen läste Lord Alfred Tennysons dikt ”Nyårsklockan” fantastiskt bra på TV-sändningen från Skansen. Vår nyårsafton blev precis så som jag önskat!
Maja väckte mig strax före klockan 5 så det blev lite mindre sömn. Jag kommer att vara lite tröttare idag men det är som det ska när det är nyårsdag. Vi ska följa Tour de ski och äta rester från gårdagsmiddagen så det blir en lugn dag. Dagens motion får bli en cykeltur framför skidåkningen!
Jag fortsätter spela Sky. Elin och jag har spelat i flera år och ursprungligen var det Åsa och Martin som visade mig det. Nu händer det att vi spelar alla fyra. Spelet kommer med nya utmaningar och världar med jämna mellanrum. Man samlar ljus för att kunna köpa utrustning, gester och käder men kan bara flyga, springa, simma runt och träffa på olika andar som man kan hjälpa. Det finns många besökare som man kan samarbeta, bli vän och chatta med. Det är ett oerhört vackert och vänligt spel utan stress och det är gratis!
Allra roligast är det att flyga runt tillsammans men av naturliga orsaker har Elin inte kunnat spela särskilt mycket den senaste tiden.
Jag har haft en längre period med sämre sömn. Under julen började jag sova bättre och jag vaknar numera utsövd och harmonisk. Det är härligt att dricka morgonkaffet och möta gryningen/dagen i granens och adventsstjärnornas sken!
Idag hoppade jag över nyhetsläsningen, den i övervägande dystra nyhetsrapporteringen ska inte påverka min dag. Tobias har rest och Mats och jag återvänder till vår ”hemmalunk” med nyfylld energi. Vi har det fantastiskt bra tillsammans och att fira nyår utan gäster låter tråkigt men det är det definitivt inte!
Jag har påbörjat en ”fuck it list” och en ”bucket list”, innehållet är inte prioriterat och kommer att fyllas på.
Fuck it list
Husbilsliv, Att få valpar, Skidåkning, Körsång, Köra motorcykel
Bucket list
Umgås mer med Ylva Lo och våra barn, Åka kanalbåt i England, Flytta till Skåne, Skulptera, Resa tillsammans med Mats, Gå akvarellkurs
Dagen är ett oskrivet blad, jag gör precis vad jag vill av den. Jag vill träna eftersom jag slarvat med den dagliga träningen under julen och min värk har börjat återkomma. I övrigt får vi se vad det blir utöver de vanliga rutinerna. Jag kanske skottar, tvättar, vattnar blommor, målar på Ylva Lo-tavlan, tittar på en serie, kör till Säter eller bara låter dagen rinna iväg…
Igår tog vi oss en lugn skön dag. Mats gjorde Jansson som vi åt med glädje. Vi facetimade med Helena i Holland och Elin och Ylva Lo i Malmö (Åsa var iväg för att hyra en barnbilstol).
Vi har tagit ett stort beslut, när det blir dags att sälja och lämna vårt paradis här i Arkhyttan vill vi flytta närmare barnen och barnbarnet. Vi står nu i bostadskö hos Boplats syd, de förmedlar bostäder i hela Skåne! Vi vill bo närmare våra barn och Ylva Lo och vara delaktig i hennes uppväxt. Det var synd att mina föräldrar bodde så långt borta när mina barn var små. De var alltid engagerade men de träffades inte så ofta. Däremot hade de en farmor som bodde nära och var delaktig i deras liv på ett helt annat sätt. Mats vill även bo nära havet. När vi flyttat dit har vi alla våra barn på nära eller närmare håll. Köpenhamn, Malmö, Landskrona och Göteborg/Oslo. Vi får hoppas att Åsa drar sig lite söderut när hon är klar i Oslo men till Göteborg är det betydligt närmare än vad vi har från Dalarna. Vi tror att det kan bli aktuellt inom 1-2 år.
Det är julaftons morgon, 4 ljus står tända på köksbordet och ute är det vitt och minus 14,4 grader. Till kvällen ska det visst komma mer snö. Ylva Lo fyller 3 veckor och de ska fira julaftonen i Eslöv hos Viktors föräldrar. Joel och Johanna firar dagen i Lund.
Vi ska äta julbord och frossa i ris ala malta, se Kalle och Karl Bertil på TV, julklappsrimma och mysa!
Jag glömde Jansson och kanske något merJag glömde skriva Jansson och kanske något mer.
Mats och Tobias for till Borlänge så att Tobias kunde handla vinterskor och köpte det sista inför julen. Jag passade på att skura vår duschkabin innan jag gav mig på filmjölksmålning på köksfönstret. Inspiration var spetsvirkning. Jag fick ögonmigrän för tredje dagen i rad men det går som tur var över ganska snabbt. Mats fick tillbaka sin klåda som varit borta en period. Vi är lite skröpliga!
Tobias lagade middag och bjöd på en glögg/tequilacoctail. Lasse packade inför italienresan i morgon och kom sedan ner och bjöd på julklappsrom. De tittade på film och jag hade ett fint facetimesamtal med systrarna innan jag satte mig i hänggungan och njöt av julefriden.
Idag vaknade jag lika tidigt som vanligt och kokar risgrynsgröt till frukost och för att ladda upp med gröt till risalamaltan i morgon.
