Min ögonmigrän slog till igår igen. Jag vet aldrig vad det beror på och det kommer i oregelbundna perioder. Senast var det nog långt före jul. Det går ganska snabbt över men triggar mig och får mig lite ur balans efteråt. Vi fick glädjande besked om skatteåterbäring i april om vi deklarerar i tid.
Vi har fågelkvitter, värme och sol dag efter dag, det är underbart!
Jag har bara det sista kvar på min tavla, älvdans, jag hoppas jag blir klar idag.
Idag är det både längdskidåkning och skidskytte. Mats ska ta prover och Tobias och jag ska handla inför helgen och födelsedagen.
Den tredje vågen av covid-19 är här. Vi känner oss trygga i vår karantän men allt fler och även yngre blir sjuka.
På söndag fyller Mats 70 år. Han vill gömma husets speglar. När han tittar i dem ser han den gubbe han är, säger han. Och visst har han blivit en gubbe, aldrig trodde jag väl att jag kunde älska en gubbe så mycket som jag gör!
Igår blev det, förutom hårklippning och fotbad, födelsedagsplanering, VM-skidåkning och en härlig stund i vårsolen.
Igår hade vi energi. Huset blev städat och vi kokade apelsinsaft och mer marmelad.
Vårvädret fortsätter och dagarna är fantastiskt långa och ljusa, jag njuter och känner hur kraften och lusten åtrvänder. Jag pratade med både Elin och Åsa och det gör mig alltid lika glad, snart kan vi träffas på riktigt!
För två år sedan hade Mats haft ytterligare två hjärtstopp och vi väntade på att ICD:n skulle bli inopererad.
Jag fortsätter att vakna tidigt, i morse kunde jag kura gryning igen.
Gårdagen bestod av sushi, fruktsallad och skidåkning på TV hela dagen. Tjejvasan, triathlon och nordisk kombination. Det var inte lika varmt och soligt som i fredags men jag hann njuta ute i solen en stund också.
Det verkar dröja innan vi blir vaccinerade. Följande presenterades i Dalarnas tidningar igår.
27 februari Snödroppar igår, fotade av Karin i Skarpnäck.
Igår kom den, vårkänslan! Ljus, värme, sol, rådjur på gröna fält, svanar i vatten, utomhuslukterna, oputsade fönster, lusten att kratta, ljugarbänk, byte av torkarblad, snöfria vägar, 10 plusgrader i skuggan… vi har vaknat upp ur vårt vinteride! Härligt!
Vi hade en härlig dag som avslutades med biff Rydberg, fint syskonsamtal, semla och två avsnitt av Sverige mot Norge.
Räkningarna är betalda men städningen får vänta ytterligare några dagar. Mats ska idag till Biltema för att skaffa nya torkarblad till bilen bl a. Det är fredag igen vilket innebär syskonsamtal till kvällen. Mats ska fixa gomiddag och semmelbullarna ska ätas upp.
Jag mår bättre och har sluppit mer migrän. Dagsformen varierar numera, det är väl därför vi är pensionärer och har möjlighet att anpassa dagarna efter våra behov. Mats är lite speedad av kortisonet men mår rätt bra. Maja verkar ha vant sig med sin medicin, hon ska på återbesök om några veckor.
Igår började jag måla en ny tavla.❤️ OCH sina barn!❤️ Åh, vad jag längtar!
Vi reflekterade en del tillsammans igår, över det som varit och det som är. Vår framtid är ljus och jag är oerhört lättad över att kunna lämna det som varit bakom mig.
Jag har hittat en dikt av Göran Sonnevi som passar så bra till min senaste tavla. Diktsamlingen heter Det omöjliga.
Ibland är det omöjliga möjligt!
Nästan all snö har försvunnit och plusgraderna är höga på många ställen. Idag börjar skid-VM i Oberstdorf i Tyskland och de är oroliga för genomförandet pga den höga temperaturen. Klimatförändringar är en aktuell fråga som ständigt diskuteras.
Framtiden är oviss på alla plan. Jag fokuserar på nuet och har gjort det bästa jag kan för att bidra till en bra framtid. Mina och våra barn är det bästa bidraget!
Covid-19, vaccineringar, smittspridning och dess restriktioner fyller också löpsedlarna!
Igår hade jag en migrändag, två gånger slog den till. Jag mår inte riktigt hundra, kanske är en förkylning på gång.
Vi firade 2-årsdagen av Mats återfödelsedag! Det är stort! Min målning har satt igång många viktiga tankar.
Jag kan se stoltheten över att jag kunde hålla honom i liv tills hjälpen kom. Det var en av mina värsta dagar men även en av mina starkaste bedrifter! Att jag fungerar rätt bra i kriser hade livet tidigare visat mig och i nuet kändes allt så bra som det kunde. Det är efteråt, när allt kommer ifatt som jag har det lite svårt.
Under den mest akuta tiden ställde Joel och Elin upp och sällskapade mig, de var ett fantastiskt stöd! Jag gjorde det jag skulle, besökte Mats (den första tiden satt jag hos honom hela dagarna) och resten av tiden kröp jag upp i min soffhörna och bara var. Samtidigt som jag började förstå att Mats skulle överleva och återfå sitt vanliga jag växlade Mats mellan att vara på sjukhuset och hemma, många ambulansresor blev det. Hela mars och stora delar av april låg han inlagd och jag fortsatte krypa upp i min soffhörna. För Mats innebar denna tid en stor förvirring, oro och ångest och han behövde ångestdämpande medicin.
Med tiden blev han piggare och kunde vara hemma med hjälp av rullator och handikappanpassning. Vi hade larm och hemtjänst eftersom mina psoriasishänder hindrade mig från mycket av det praktiska. Jag började tänka att vi hade en framtid och planerade för hur vi ville skapa den.
Under den första tiden här hemma vågade jag inte lämna Mats, jag sov i soffan bredvid honom tills han gick och la sig och höll mig i samma rum. Minsta suck eller pust gjorde mig uppmärksam. Mats blev långsamt bättre och släppte rullatorn och när mina händer börjat läka avsa vi oss hemtjänst och deras larm. Vi investerade i en applewatch, som larmar 112 och mig om något skulle hända. Det var en befrielse för oss och jag vågade vara mindre vaksam.
Vi fick båda flaschbacks och Mats åt periodvis ångestdämpande medicin. Jag sökte tryggheten och lugnet i min soffhörna.
Fina vänner och släktingar har varit ett fantastiskt stöd och hjälp. Här ser ni Emilia och Boa. De, Ellinor, Karin och Maggan kom hit och hjälpte oss med städning, vedhantering och röjning. Åsa och Linus hjälpte senare till med bl a en garageröjning. Lasse och Klasse ställer upp i vått och torrt!
Efter ett år köpte vi den senaste husbilen och planerade för ett husbilsliv. Coronapandemin ändrade en del planer men likaväl som att leva i karantän här hemma kunde vi ha karantän i husbilen. Under våren och sommaren gjorde vi en del resor där Mats inte behövde förflytta sig några längre sträckor till fots. Läkarna började hitta en bra medicinering, Mats gick ner i vikt och läget var stabilt. Vi började se ljust på framtiden.
Vi kunde i somras träffa Elin, Åsa, Joel och Johanna på kolonilotten i Helsingborg.
Under sensommaren blev Mats sämre och nedstämd. Det visade sig att hans sköldkörtel överproducerade och en ny omgång av mediciner och undersökningar väntade. Mats började också äta humörhöjande medicin. Under hösten hade vi en tung tid. Mats sov mest och mådde inte bra, han orkade inte med ljud, ville inte äta eller prata och bara överlevde. Jag önskade men orkade inte höja stämningen utan levde ett parallelliv och satt ännu mer i min soffhörna och bara var. Tobias, som flyttat hem från USA, blev pga coronan boende hos oss och hans närvaro liksom hundarna underlättade tillvaron för oss.
Kring julen började Mats må bättre och under januari slutade han med ångestdämpande och humörhöjande mediciner. Hans sköldkörtel är ännu inte återställd och han äter återigen kortison. Men hans humör är återställt, jag har fått tillbaka min Mats! Med anledning av detta började jag känna att jag måste göra mig av med det som jag eventuellt trängt undan och burit på under dessa år. Att måla har alltid varit en ventil men först nu orkade jag ta tag i det. Jag tänkte att jag hade massor av sår som jag behövde läka.
En av få målningar jag gjort, från hösten 2019.
Nu förstår jag att jag inte har massor av sår som ska läka. Jag har läkt efterhand och går ur detta lättad och befriad. Tänk vad en målning kan göra!
Nu kan jag lämna min älskade och nedsuttna soffhörna!
