Mina värden var inte helt bra. Att långtidssockret var lite för högt förvånar mig inte. All god mat, jul och halkigt/kallt vinterväder är säkert en av anledningarna. December var en bekymmersam månad med Mats sjuk, vilket påverkat mig negativt. Min psoriasis har gjort sig lite påmind. De bad mig att hålla kolla på mitt blodtryck, jag kan göra det själv. När de ska mäta på vårdcentralen ligger det alldeles för högt. Här hemma visade det sig vara perfekt, skönt.
Sedan Mats blev återställd och ”sig själv” igen mår jag så mycket bättre, jag kan inte låta bli att bli stressad och har svårt att hantera oron när han inte mår bra. Nu känner jag mig harmonisk och lugn igen.

Igår storhandlade vi och Mats var så pigg att han kunde gå länge i affären. Vi noterar att det sällan finns viloplatser/sittplatser i de stora butikerna, det hade varit perfekt för Mats. Han behöver oftast bara sitta en kort stund innan han går vidare.

Innan dess var jag till vårdcentralen där det var mycket folk och lite kaos pga sjuk personal. Det märks överallt att väldigt många är sjuka men det är nästan bara vi som bär munskydd, förutom personalen på vårdcentralen. De som är vaccinerade blir inte särskilt sjuka eller märker inga symptom alls. Därför verkar många inte bry sig om att skydda sig eller andra. Så vi fortsätter att vara extremt försiktiga, som äldre och multisjuk är omikron ett lika stort hot som tidigare varianter!

Det verkar som om det blir snöfattigt i år. Den stränga kylan varade bara ett par veckor. Ändå har vi eldat upp drygt halva vedförrådet. Mats är fortfarande frusen och vill ha hög inomhustemperatur och det får vi via vedspisen. Elpriserna och förbrukningen har varit hög för många och regeringen kommer att kompensera de värst drabbade.

Dagarna och veckorna rullar på och vi har det bra i vår karantän. Idag ska jag till diabetessköterskan på kontroll och sedan ska vi iväg för att månadshandla i Borlänge. ”Min matbutik” är bra, med breda gångar, bra utbud och gott om plats. Vi handlar med gasmaskarna på men vill inte vara i de lokala trånga butikerna i dagsläget.

Sedan igår kväll blåser det kraftigt och starka vindbyar kastar sig mot husgaveln utanför vårt sovrumsfönster.

Igår bröts vår isolering lite. Klasse tittade in och fick kaffe, vi hade munskydd på oss. På eftermiddagen pratade vi med Helena och Jan nere i Nederländerna. De har också isolerat sig.

Mats fortsätter att vara piggare och vi håller tummarna att han ska slippa någon mer förkylning. Jag hade en sämre dag med olust och ont i kroppen, troligtvis orskat av ovädret som drog in på eftermiddagen.

När jag fick bröstcancer och precis hade träffat Mats hade vi några intensivt år tillsammans. Mats följde med och stöttade mig närhelst jag behövde. Vi skaffade frihetsbilen och körde iväg efter varje cellgiftsbehandling. ”Vi” hade cancer och svetsades samman på ett sätt vi aldrig hade gjort annars. Sedan dess, det är 20 år sedan, har vi haft en alldeles särskild relation. Vi håller ihop i vått och torrt och är varandras trygghet och själsfränder. När ”vi” kämpade för hans liv vid hans hjärtstopp och under hans behandlingar och sjukdom var detta klister lika starkt.

Det är vi!

Att känna denna trygghet och kärlek är fantastiskt men det är svårt att beskriva och sätta ord på.
Ovanstående text/sång skrev Mats till mig året efter cancerbehandlingen och sjöng den på min bröstcancerfest, senare på en körresa till Gotland och Nille sjöng den på vårt bröllop för snart 11 år sedan.

Det är kärlek!

Jag har sett mycket norrsken i mitt liv, mest i Norrbotten och i Härjedalen. En gång såg jag det i Örebro men aldrig här i Arkhyttan eller Dalarna. Igår kväll var det tydligen norrsken ända ner till Stockholm och jag såg ingenting. Nedanstående foto över Arkhyttan publicerades i facebook.

Lasse hjälper Ximena att flytta till en ny lägenhet i Långshyttan. Vi träffar fortfarande inte honom annat än genom telefon eller ute på gården. Det känns lite tråkigt tycker jag.

Annars mår Mats så mycket bättre och därigenom även jag. Första tulpanbuketten har flyttat in och det är tydligt att dagarna blir ljusare och längre. Som alltid så här års börjar jag längta efter våren och sommaren. I år ska vi planera och starta lite odlingar, Ximena är också intresserad.

Just nu följer vi skidskyttet och om några veckor börjar vinterOS.

Gårdagen förgylldes av ett långt facetimesamtal med Elin i Malmö och Åsa på Katrinebergs folkhögskola (hon hoppar in och jobbar där ibland). Vi har beslutat oss för att ha sådana möten regelbundet. Jag mår så bra och blir glad i hela kroppen av att se och prata med dem!

Nyhetsrapporteringen är dyster. Det är svårt att avgöra i hur allvarligt läge vi befinner oss. Jag tänker på stort och smått. Allt från pandemi, krigshot, elkris till klimat-och vädervarningar.

Ute blåser det kraftigt och jag vaknade av hur en vindby tog i mot husväggen. Nästan all snö har tinat bort. Det har varnats för oväder i Jämtland och Härjedalen med ovanligt mycket regn, snö och starka vindar. Gårdagens rapporter visar att de har haft ett besvärligt läge med översvämningar, inställd trafik och stängda skolor.

Elpriserna har stigit i höjden och det kalla vädret ger skyhöga elräkningar och nu ska de värst drabbade kompenseras.

Pandemin sprider sig med nya varianter och i väldig hastighet men det verkar som om de stora utbrotten avtar lika snabbt.

Ryssarna har flyttat stridsbåtar till Östersjön och militären förstärker bl a på Gotland. Det går att försvaga splittra ett land med många olika medel innan en invation. Om Sverige skulle bli angripet blir det inte på traditionellt sätt. Jag fick en del insyn i detta när jag arbetade på Trafikverket men jag kan inte bedöma hur stor hotbilden är.

Det har blivit blidväder, nu på morgonen har vi +4,7 grader
På nyårsafton somnade alla tre och före kl 12, vi tror inte det har hänt sedan vi var barn. I kylskåpet har flaskan som skulle öppnas vid 12-slaget blivit liggandes. Igår korkade vi upp den och firade att det var en helt vanlig vardagsonsdag och att Mats för första gången kände sig återställd efter sin förkyldning! Det och att ta guld i skidskytte förgyllde gårdagen.

Idag ska jag borsta fram bilen och köra till Långshyttan för diabetesprovtagning. Mina värden har varit perfekta de senaste gångerna och jag hoppas att det fortfarande är så. Jag får besked av diabetessköterskan nästa vecka.

Vi har lugna och händelselösa dagar.

Vi är många som återigen har dragit oss tillbaka i karantän. Läget är mer oroande än tidigare eftersom den nya varianten nu sprider sig snabbt och är så utbrett.
Min syster Karin har fått skjuta upp sin resa till sitt hus i Spanien igen. Hon har inte haft möjlighet att resa dit sedan pandemin startade.

Jag är inte nöjd med hur min iPad behandlar mina foton. Jag vill kunna bestämma och hantera dem på mitt sätt. Men i den senaste versionen sätter den upp nya små bildspel som visas upp på startskärmen varje dag. Ovanstående foto dök upp igår och allt som oftast går jag in och tittar och uppskattar att bli påmind om händelser och människor.