Jag vågar nästan inte skriva det men gör det ändå. Det har äntligen vänt!
Jag har inte behövt ta värktabletter sedan igår morse. 10 dagar har käkbenet behövt för att repa sig och därmed slutat plåga mig med den värsta värken. Det kommer och går fortfarande men är betydligt mildare och under allt kortare stunder och med längre uppehåll.
Att sluta med värktabletter innebär att även magen mår bättre och då blir jag mindre triggad och själen får frid.
Igår kväll gick jag lättad ut ur det tillstånd jag hade försatt mig i. Jag hade stängt in mig i en bubbla för att undvika både oro och rädsla och försökte bortse från nuet och ta mig fram till ”befrielsen”. Helt motsatt det levnadssätt jag eftersträvar ( se ovanstående dikt) men som jag periodvis stängde in mig i efter Mats hjärtstopp. Det är kanske en bra överlevnadsstrategi för mig, det får jag fundera på.
När ”bubblan” släppte igår gick jag till affären som ligger granne med mitt hus. De första bilderna är från det lilla torg som inrymmer frisör, bibliotek, litet matställe, närbutik/kiosk, apotek och en fantastisk ICA- butik. Jag gjorde en supergod köttfärslimpa, satt sedan på balkongen och njöt av utsikt och smärtfrihet och avslutade dagen med både Let’s dance och På spåret i sällskap av en Dry martini.
Vi har ännu inte haft nattfrost och grönskan är oförändrad. I morse var det runt 12 grader och det börjar kännas inomhus. Hela våren och sommaren har jag haft 23 grader och varmare i lägenheten. I natt sjönk den till 21 grader och då fryser jag!
De säger att det under kommande vecka ska komma en sista värmeperiod och jag avvaktar den innan jag tar hand om tomaterna. Det är fortfarande några som mognar. Balkongen förlänger verkligen utomhussäsongen.
Ok, nu ska jag ta till vara lördagen på bästa sätt!