Att leva med Mats innebar att ofta ha fest/göra livet festligt. Oftast var det god mat, gärna med gäster men under sjukdomsåren blev det oftast vi själva. Mats var matansvarig och hans ork varierade liksom hans smaksinne, periodvis smakade maten honom inte.
Kräftor åt vi minst ett par gånger per säsong. De senaste åren färre men svenska.
Vi var också bra på att lyfta varandra när någon av oss ”dippade”.
I år blev det inga kräftor, för mig krävs det sällskap. Det är dessutom inte så viktigt för mig som det var för Mats. I fredags kväll när jag börjat piggna till efter tandeländet infann sig för första gången på mycket länge, känslan av ofrivillig ensamhet.
Jag trivs alldeles utmärkt med ensamhet och Mats och jag var lika dana. Vi kunde få ensamhetsbehovet tillfredsställt med den andra närvarande. Det var en lyx! I slutet av mitt första äktenskap kände jag mig mer ensam än jag någonsin gjort varken före eller efter.
Känslan i fredags uppmärksammade mig på hur värdefullt det var att få hjälp att få en puff/stöd att ta sig ur missmodet och se till att det är gött att leva. Som ensamstående krävs det planering och framförhållning men också acceptans, det kommer att bli fler tillfällen med ofrivillig ensamhet. Det är inte alltid det finns sällskap när man behöver det.
Jag är lycklig och tacksam för alla de år jag hade förmånen att ha Mats sällskap och stöd!
Jag mår som sagt bättre och väntar bara på att min känsliga mage också ska återgå till det normala. Kommande vecka ska vi troligen ta Ylva Lo dagen på onsdag. Jag ska lämna prover till hjärtmottagningen och på lördag åker jag till Ullared med hyresgästföreningen, i sällskap med grannen Gunilla.
Sakta men säkert gör jag en ny utrensning och organisering efter flytten. Det kommer att ta tid…