Jag bor 5 minuters promenadväg till vårdcentralen och kl 9.20 satt jag hungrig och väntade på min tur vid provtagningen. Här på vårdcentralen är det 2 personer som brukar ta proven. De är mycket skickliga. Jag är sönderstucken efter att i 10 års tid lämnat prover minst en gång i månaden.
Under bröstcancertiden åt jag blodförtunnande och då hände det vid 2 tillfällen att det inte ville sluta blöda efter provtagningar. Då startade en ångest och rädsla att förblöda. Jag fick då lämna blod, direkt vid laboratoret i Falun, via fingret vilket inte triggade mig.
Under åten efter när jag slutat med blodförtunnande återgick provtagningen till armvecket och en del av provtagarna har haft svårt att hitta ”rätt”, för andra är det inga som helst problem. Jag är inte rädd för sticket/ ev smärta utan det är blodet som skrämmer.
När jag efter min hjärtinfarkt åter ätit blodförtunnande har min rädsla för blod aktualiserats, vid provtagningar och även när jag haft blod i urinen. Det har gått bra att ta prover och även när jag drog ut kindtanden. För en månad sedan slutade jag med en årlig behandling med extra blodförtunningsmedicin. Jag fortsätter äta en lite svagare variant livet ut.
Idag var jag obekymrad vid provtagningen och tänkte att nu behöver jag inte längre vara extra noga eller oroa mig. Men när jag kommit hem upptäckte jag att det inte hade slutat blöda och då satte triggern igång!
Jag längtade efter frukost efter fastan men satte mig med tryck mot armvecket och försökte lugna mig. Jag funderade på blodfobi, läste på nätet och kom fram till att det nog mer är skräck. Jag kan se blod från andra och jag kan lämna blodprov och ibland titta på när det rinner ut i provröret. Däremot håller jag orimligt länge tryck mod såret och väntar i det längsta med att ta bort plåstret.
MEN jag blev oerhört triggad och ur balans idag. Det kommer förmodligen att ta halva dagen innan jag känner mig lugn och balanserad igen. Det blodiga plåstret får sitta kvar länge!
Gång på gång glömmer jag bort hur ”skör” jag är.