Lillhärdals skola hade en av Sveriges första enhetsskolor. Pappa var rektor och vi växte upp i en lärarbostad vid skolgården.

Det var en stimulerande miljö att växa upp i, jag har skrivit lite om det på min facebooksida. Lillhärdal ligger mig varmt om hjärtat och jag följer med intresse deras facebooksida.

Jag var för liten för att då förstå att den nya skolformen drog till sig intresserade pedagoger och var en stimulerande miljö för mina föräldrar. Numera är elevatalet lågt och framtidsprognoserna dystra, se artikeln. Lillhärdal var på den tiden i framkant i skolsammanhang men bland de sista med vevtelefon!
Efter en perion i Lund, flyttade vi tillbaka till Härjedalen. Mina två sista år i högstadiet i Sveg hade jag läraren Birgit Halle’n som vi lärt känna i Lillhärdal, hon var en fantastisk förebild och var en av orsakerna till att jag valde läraryrket.

Dagarna, månaderna och åren rullar på och snart blir det vintertid och november.
Igår sken äntligen solen och vi fick oss alla en rejäl dagsljusdos och promenad. Vi tar olika vägar så att Mats kan köra lite snabbare med Maja och Bianca. Jag blev rädd när jag ramlade och känner mig för första gången osäker även på snöfri mark.

Igår kväll kom Lasse hem från Italien där han hjälpt till med olivskörden som var sämre än förra året. Han hade med sig ett gott humör, färska granatäpplen och valnötter!

Det regnade mest hela dagen men Putte och jag hittade ett litet uppehåll för en promenad. Revbenen har helt slutat värka och det gav mig energi att få en del gjort. Långsamt, långsamt blir det stora ”skräprummet” rensat! Och i natt kunde jag sova på högra sidan!

Vi är nöjda med airfryern och känner oss väldigt energisnåla. Mats gillar att testa och gjorde igår mycket goda potatischips. Vi hade från början ställt den för långt från köksfläkten och vet därför att brandvarnaren fungerar!

God morgon!

När dagsljuset döljs av tunga regnmoln och smärtorna börjat försvinna har den stora tröttheten drabbat mig. Jag både somnar och vaknar tidigt efter 8 timmars sömn.

Igår for jag ensam till läkarkontrollen. Allt är precis som det ska och jag fortsätter med samma mediciner. Min psoriasis håller sig lugn och jag har inga biverkningar av medicinen.

Mats har tät kontakt med sin läkare i Avesta, just nu jobbar de med hans kaliumvärde som snart ligger som det ska.

Igår gav livet oss både kåldolmar och kanelbullar. Inget som vi gärna delar med oss av!

Trots gårdagens heldagsregn tog jag en Puttepromenad och plockade de sista björnbären och äpplena.

Vi utkämpar en kamp mot mössen som dragit sig inomhus. Vi har tagit några av dem men de lyckas navigera sig förbi ett antal musfällor med läckerheter och äter av våra sopor under diskbänken. Just nu hör jag hur det prasslar i kompostpåsen. Äckligt, men ganska naturligt när man bor på landet!

Idag ska jag till hudkliniken i Falun och träffa min psoriasisläkare. Medicinen håller det acceptabelt men det var länge sedan jag var på läkarbesök.
När jag vaknade upptäckte jag att jag inte hade ont någon stans bara jag inte låg på högra sidan.

Under mina första år som lärare i Falun lärde jag känna kollegan Mona, vi cyklade med en klass på Gotland ett år och många år senare hade vi parallellklasser. Det var mycket glädje och skratt tillsammans med henne. Vi har gemensamma bekanta och har träffats någon gång sedan jag kom tillbaka till Dalarna men håller huvudsakligen koll på varandra via facebook. Idag berättade facebook att hon fyller 70 år. Min första tanke kom spontant: ”Är hon så mycket äldre än mig?!” Sedan började jag fnittra…

Ja, drygt ett år äldre! Jag är ju också snart 70 år!

Elin har skickat en film och fler foton från Åsa och hennes konstnärsvänners utställning. Elin och Viktor passade på att träffa och bo hos Viktors mormor som bor i Växjö.

Igår hade vi köksrensning och därefter kanelbullsbakning. Vi promenerade också, jag gick för säkerhets skull en egen runda med Putte och Mats rastade Maja och Bianca. Det gick bra att promenera men det verkar som om jag får dras med revbenssmärtor ytterligare ett tag.

Jag har vaknat tidigt och boostade mig själv genom att få alla rätt i DN:s orddel av högskoleprovet! (Jag gissade rätt på det enda ord jag inte kunde)

Det blev en bra start på veckan!

Jag uppskattar verkligen mina pensionärsmorgnar. Oftast vaknar jag av mig själv, utvilad och vid gott humör. Jag ligger kvar och låter tankarna flyga iväg och somnar oftast inte om. Hundarna har för det mesta varit ute på natten och fortsätter i så fall att sova. Ibland mediterar och/eller reikar jag. Efter ett tag plockar jag fram min iPad och läser nattens nyheter efter att har klarat mitt oblogatoriska dagliga morgonspel som just nu är Blockoduku. Ibland fastnar jag där ganska länge men hungern brukar få mig att stiga upp. Då följer Bianca och Putte med och får en första rastning innan de somnar om i fåtöljerna. Maja stannar kvar under täcket ett bra tag till.
Frukosten lastas på en liten bricka och sedan fortsätter jag att ha min egen tid, mina tankar, min morgon alldeles för mig själv i min fåtölj. Dag efter dag!

Mats säger att han mår bättre än på länge. Klådan besvärar från och till men i övrigt känner han sig rätt bra. Mina små fallskador börjar bli bättre men jag är definitivt inte smärttålig och bidrar inte till någon gemytlig atmosfär. Igår kunde jag i alla fall börja gå normalt i trapporna och köra till affären en sväng. Värre var att lyfta och bära matkassarna men det gick om jag tog en kasse i taget. Att böja sig och elda i spisen är heller ingen höjdare.

Mats har valt att inte engagera sig vare sig i krig eller politik. Han fokuserar på här och nu, vilket han gör rätt i. Men jag följer med oro krigets utveckling liksom Sveriges kommande utveckling under den nyvalda regeringen. Dagens ledare i DN och Aftonbladet är läsvärda och bekräftar min oro.

Jag klev upp när älgpassjägarnas sms började rassla in strax efter klockan 7:00. De meddelade att de satt beredda på sin pass. Jag saknar jakten, att sitta på pass i höstluften och bli ett med skogen.

Igår kunde jag börja gå utan knäsmärta. Högerarm och högra sidan ( revbenen) försvårar livet en del men som tur är smärtar det inte när jag är stilla. Så jag är stilla!

Vår kusin Eva, som bor i Bjärnum, har tillsammans med sin son Daniel och barnbarnet Elin gjort fint på vår släktgrav.

Airfryern uppfyller våra förväntningar, igår åt vi fläskkarre’ med klyftpotatis ( karre’n fick fin stekyta och blev mör , potatisen var först kokt och blev härligt krispig). Det kunde tillagas samtidigt. Idag ska vi testa ”fish and hemlagade chips”.

Jag har hittat ett fint foto på två av mina älskade flockmedlemmar.

Gårdagen präglades av mina skavanker efter fallet i förrgår. Det gör ont och hindrar mig till större förflyttningar och rörelser. Men även om jag fortfarande inte kan sova på höger sida går det åt rätt håll. Smärtan avtar och ”träningsvärk” tar över.

Vi lagar mycket mat och använder ofta spis och ugn och har förstått att det är en energislukare. I våra försök att minska elförbrukningen ska vi försöka att använda vedspisen som även har en bra ugn. Vi har även investerad i en airfryer som anlände igår. Den är energisnål och passar bra till våra två portioner. Gårdagens test var lyckad ( spett med vildsvinsfärs, tomater och champinjoner+ potatisklyftor. Jag gjorde också äpplen i ”ugn”), det blir spännande att fortsätta testandet.

Idag påbörjar Arkhyttans jaktlag sin helgälgjakt. Vi följer dem på avstånd via deras smsgrupp. Just nu är alla redo på sina pass och jakten börjar! Vi är på tryggt avstånd men nära nog att höra skotten.

Dagens klipp: Åsa firar födelsedag och hänger utställning och politisk oro i Storbritannien.

Idag gratulerar vi Åsa som fyller 34 år! Vi hoppas hurraropen hörs ända till Växjö, där hon befinner sig för att hänga sin utställning som öppnas på lördag.

Jag förstår inte hur det gick till men det gick alldeles fel på hundpromenaden igår. Jag tränar Maja som är väldigt dålig på att gå i koppel och gick efter Mats och de andra på stora asfaltvägen på väg mot en ny runda vi tänkte testa. På något sätt lyckade hon sätta krokben och innan jag hann blinka låg jag på vägen. Som tur var kom det inga bilar, för jag blev liggande ett tag. Jag lyckades få fram högerbenet så att mitt knä tog den första stöten och vred mig så att högra armen och sidan tog emot resten så att huvudet klarade sig. Mats hade svängt in på avfartsvägen och inväntade oss och såg oss inte.
Det gjorde inte så ont då, jag blev oerhört rädd och tänkte mest på skrubbsåren. Efteråt kom smärtan. Mitt knä knakar och värker när jag går men fungerar, jag satte armbågen i högra sidan och revbenet fick sig en rejäl törn och det känns!

Det lär dröja några dagar innan jag tar nästa hundpromenad!