Idag hade jag planerat att ta flyget till Malaga och besöka min syster Karin i Molvizar. Redan innan Mats hjärtstopp förkastade jag resplanen eftersom Mats inte var bra.

Vår vän Lasse ska hjälpa oss med att sälja vår RAV4, vi behöver göra oss av med så många ”projekt” som möjligt för att underlätta vardagen när Mats kommer hem.

Vi har många tankar och lever i en berg- och dalbana. Ena stunden är jag överlycklig över att Mats lever och andra stunden går tankarna på hur det ska bli nu eller får flashbacks med bilden av Mats med hjärtstopp.

Var går skillnaden mellan liv och död? Vilken fruktansvärt skör tråd vi balanserar på, när som helst kan den brista!

Jag tycker inte om tanken att det ska bero på mig huruvida Mats ska leva eller inte, men det ligger i bakhuvudet efter mina insatser. Jag skulle kunna bli totalt kontrollerande och inte våga lämna honom en sekund och det går ju inte, ingen av oss skulle stå ut med det! Hur ska vi bli trygga och känna tillit till livet igen?

Jag tror att vi kommer att vara bra på att ta till vara varje dag, att hitta lämpliga sysselsättningar och anpassa oss till situationen efter hand. Vi är flexibla. Men just nu vet jag inte hur vi ska ta oss förbi rädslorna och släppa fram tilliten.

I eftermiddag kommer Elin med tåget från Malmö. Jag hämtar upp henne och vi besöker Mats i samma veva.

Länk till artikel om defibrillator.