Här står jag på en perrong på väg till Narvik. Jag var 43 år gammal och vi, min första man och jag, gjorde ett försök att rädda vårt äktenskap. Jag var precis färdigbehandlad för giftstruma, en mycket tung tid. Vi skildes några år senare, vilket innebar ytterligare ett antal tunga och svåra år. Det tog lång tid att bearbeta och Mats blev ett fantastiskt stöd i det, liksom under min bröstcancerbehandling.

Tillsammans med Mats fann jag en styrka och ett lugn som gjorde hans tunga sjukdomsperiod hanterbar. Att leva för dagen blev mitt motto och är så än idag. Jag har inte en lång framförhållning, just nu är det knalbåtsresan och därefter ska jag börja en akvarellkurs i oktober. Elin och Joel pratar om en ny jultradition som jag hakar på men längre än så planerar jag inte.

Jag börjar förstå vad som menas med sorgeår. Sorgen försvinner troligtvis aldrig men den ändrar karaktär. På senare tid har jag hittat tillbaka till styrkan och lugnet. Min mobbande granne har tagit mycket energi och förlängde återhämtningen. Sedan midsommar har hon slutat med sin mobbing. Efter mycket påtryckningar och stöd från grannar och hyresgästföreningen agerade bostadsföretaget kraftfullt, vilket gett effekt.

Bianca har varit ett fantastsikt stöd och tröst för mig men jag har fortfarande inte den enegi som krävs för att ta hand om henne på en riktigt bra sätt. Hon förtjänar mer motion och stimulans liksom träning. Hon är också för stark för mig och jag har inte lyckats få henne att sluta dra vilket även bidrar till att vara snudd på farligt för mig. Anspänningen vid rastningarna är triggande och det är dags att låta någon bättre lämpad ta hand om henne. Vi har ännu inte hittat en lösning men Tobias har efter att Putte inte längre finns erbjudit sig att dela på vårdnaden av Bianca. Han börjar med att ta hand om henne under vår kanalbåtsresa.

Nu känner jag hur jag håller på att återta balansen, lugnet och styrkan. Att det gått ett år efter hjärtinfarkten och att jag kan minska med medicinering påverkar också välmåendet. Jag testar just nu också att sluta med psoriasismedicinen, jag har varit symptomfri flera år.