Detta självporträtt tog jag hemma i trädgården för ett år sedan. Då var jag fortfarande ovetande om det tumult som skulle uppstå och allt som skulle ske det närmaste året.

Under sommaren fick Mats blodbrist och fick åka iväg för att få blod och järn titt som tätt. Det blev inte bättre liksom sår som inte ville läka på hans ben. Det kom sköterskor flera gånger i veckan och la om hans ben. I juli fick jag tarmvred, åkte ambulans och akutopererades och kom hem efter en knapp vecka. Jag hade svårt att återhämta mig och Mats problem fortsatte. 25 augusti blev det ambulans för mig igen, denna gång var det hjärtinfarkt. När jag kom hem fick vi besök av barnen men jag hade fått mig en tankeställare. Hur skulle vår framtid bli, vilket boende skulle vi flytta till och när skulle huset bli sålt?

September gick och i början av oktober fick Mats sepsis och skyhög feber, ambulansfärd till Falun och efter en tid på intensiven inlagd på infektionskliniken. Efter det kom han aldrig hem igen. Under den perioden fram till hans död den 2 november hände mycket. Vi fick en lägenhet i Malmö. Vår handikppanpassade bil gick sönder och fick köras till skroten. Mats gjorde ett avtal med Joel om att dela på en begagnad bil som han köpte från sjukhussängen. Lasse och jag körde och besiktade och hämtade den. Huset blev inte sålt men vi hade intressenter som ville sänka priset ytterligare. Direkt efter Mats död blev det sålt till ett lägre pris under förutsättning att jag kunde lämna det jag inte ville ha med mig och slapp slutstäda.

Därefter har jag svårt att minnas allt men vi firade jul och hade en minnesstund. Syster Karin och vännen Ingrid kom och sällskapade mig och hjälpte till i sorgearbetet och flyttpackningen. Alla barnen ställde upp och hann också ta avsked av Mats, likaså hans bror Lasse. Vid flytten i mitten av januari hjälpte vännerna Lasse och Ludde till, liksom Åsa. När jag anlände till lägenheten var alla samlade där, Tobias, Joel, Elin, Viktor, Ylva Lo, Åsa, Lasse och Ludde! Det var en härlig invigning av lägenheten! Putte flyttade till Tobias i Köpenhamn.
Vi tog ett sista farväl och spred Mats aska i Hanöbukten i slutet av mars. Han hade fått 7 extra år efter sin PAH-diagnos och vi kom överens om att det bästa för honom var att stänga av all medicinering och hjälp för att slippa de plågor som sjukdomarna till slut fört med sig. Efter att han beslutat sig tog det inte många timmar innan han lugnt och stilla somnade in och dog med mig sittandes hos honom.

Nu är jag här, nyopererad för starr, och ser ljust på framtiden. Tänk att det trots allt löste sig så bra och smidigt, jag kunde bara glida med och långsamt, långsamt börja förstå vad som hänt…

Jag är otroligt tacksam för det stöd och den hjälp jag fått av våra barn, släkt och vänner!