10 januari

Mats dygnsrytm är helt ur led, han kan inte sova på natten trots trägna försök. Idag la han sig när jag klev upp.
Dessförinnan hade jag legat och tittat på månen som tittade in genom rutan. Jag googlade texten till Månvisan, den är väldigt sorglig men den första versen har jag haft med mig sedan jag var barn.

När månen vandrar på himlen blå
Och tittar in genom rutan,
Då tänker jag understundom så
Och knäpper sakta på lutan:
Hvad du är lycklig, du måne klara,
Som får så högt över jorden fara
Och blott se på!

Väl ser du då dårskaper utan tal,
Det kan man nog hålla troligt;
Båd’ älskande, som förgås af qval,
Och älskande som har roligt.
Väl ser du tåren från ögat rinner,
Men sorgen aldrig upp till dig hinner —
Det är för högt.

Spektaklet tröttar dig innan kort:
Det kan man icke förtänka,
Då går du bara helt simpelt bort:
Men ledsnar också att blänka.
Så blir du borta i några dagar
Och kommer åter när du behagar
Och ser på oss.

O, käre måne, tag mig till dig
Från denna verlden så trånga!
Här skulle visst ingen sakna mig,
Ty så’na finns här så många.
Jag längtar till dig upp i det höga,
Der skall väl en gång mitt trötta öga
Ej gråta mer.

Och när jag här ej skall dväljas mer
och gröna kullen mig gömmer,
du lika milt uppå graven ser
fast alla andra den glömmer.
Då skall min ande när den får fara
till stjärnelanden så fritt förklara
min kärlek dig.

Skriven av Christina Lagerlöf, ur en visbok från 1893

Vi har lugna dagar, lite för lugna för mig. Jag blir rastlös men är samtidigt lite handlingsförlamad. Än har jag inte hämtat mig efter hjärtstoppet, jag är tryggast när jag har koll på Mats. Ligger han och sover är jag nära nog för att höra om han behöver hjälp, likaså håller jag mig gärna kring honom här på nedervåningen för att ha koll på läget. Det är dags att tänka om eftersom det bromsar min kreativitet och påverkar mitt välbefinnande. Jag tror att även Mats skulle må bra om vi vågar släppa taget!