När jag hade struma och mådde som sämst, ville jag bara dö. Det gav mig en förståelse för att man kan vilja dö. Att vara med när mamma försvann in i sin död kändes stort och omvälvande, fruktansvärt sorgligt men inte alls skrämmande. Hon var beredd.
Jag har varit med när våra hundar avlivats och sett hur någon inte var redo och någon som bara var tacksam. Så tungt och sorgligt oavsett! Under cancertiden levde jag med döden hängande över mig som ett mörkt hot men jag ville leva och hade förmånen att överleva och få en ny chans!
När Mats fick sina hjärtstopp och svävade mellan liv och död var vi inte alls förberedda, allt gick så fort och chockartat. Vi kastades mellan hopp och förtvivlan, gång på gång. Döden var hotande och närvarande och framtiden kändes mycket oviss.
Med hjälp av sina medhjälpare, sin egen vilja, läkare och mediciner har vi inrättat vårt liv till ett så bra liv som det är möjligt. Döden lämnade efter hand sitt förlamande grepp om oss. Tiden gick och Mats blev lättare, piggare och mådde bättre och ibland har vi helt glömt bort att döden är så nära. Efter nästan ett år fick Mats ett större ”tillslag” så att hans inopererade ICD fick jobba och döden kom krypandes inpå oss igen. Han blev snabbt pigg och vi hoppades det skulle dröja lika länge eller längre till nästa ”tillslag”.
Eftersom han är multisjuk är det ibland svårt att veta vad som ligger bakom hans mående. Är det hans trasiga hjärta som spökar eller är det hans lungsjukdom som orsakar besvären?
Den senaste veckan har han mått sämre igen och i förrgår kväll mådde han riktigt dåligt, det skulle kunna ha varit reaktioner på att hans ICD var inne och jobbade. Ingen av oss vill in till sjukhuset om det inte är nödvändigt så vi beslutade att avvakta morgondagen för att få en fjärravläsning av ICD:ns aktiviteter. Denna gång var det alldeles för nära det förra tillslaget, döden tornade upp sig och vi dök båda in i den stora oron. Leva eller dö? Och vad innebär det för oss?
Vid avläsningen ringde en läkare och vi fick veta att det inte var ICD:n denna gången, vilken lättnad! Ingen vet vad som är orsaken.
Jag tror att jag aldrig kommer vänja mig vid att leva nära döden! Jag vill det inte heller, jag väljer livet och att utnyttja de möjligheter vi har. Det tar några dagar, och vi pratar en hel del om det, innan jag lyckas sätta på skygglapparna igen.
