Jag vet att vi har det riktigt bra trots karantänlivet. Vi har varandra, hundarna, naturen, frihetsbilen, hjälp med det vi behöver … Trots det vill jag skriva några ord om min saknad.
Det är klart att jag gärna skulle vilja träffa vänner, gå på kroki, restaurang mm. Men det är uthärdligt. På gränsen är däremot saknaden av närkontakt med barnen, det gör nästan fysiskt ont! Just nu är det reserestriktioner och stor allmän smittspridning så jag räknar inte med att Elin och Åsa kan komma hem till Dalarna i jul. De har som alternativ sagt att de åker till släktgården och att vi kan träffas utomhus. Men om de inte bör resa hoppas jag de hittar bra alternativ. Att fira julen utan dem ett år är tråkigt men inget problem, att få träffa dem utomhus vore fint men det är ändå just den nära kontakten som fattas mig. Att sitta bredvid varandra, att kramas och andas samma luft…

När blir det möjligt?