Den dagen och de sista timmarna med mamma är glasklart inristat i mitt minne. Jag är glad över att jag fick vara med henne när hon dog, så lugnt och fridfullt, det var dags…

Min Ipad valde att visa mig detta foto idag. Pappa och jag står utanför bilen nedanför något fjäll i härliga Härjedalan. Hela familjen och ofta även någon annan familj följde med på dessa skidutflykter. Vi packade bilen full med matsäck, skidor och stavar och körde till fjälls. Vi klättrade uppför fjällsluttningen, de vuxna grävde en sittgrop och njöt av solen. Vi barn åkte skidor och lekte. När vi var nöjda kom den hisnande nerfärden som ofta slutade med fall eller i ett träd. Detta är lyckliga och harmoniska barndomsminnen!
Jag tittar på fotot och förundras över att jag en gång varit så ung och oförstörd.

Mats har återigen förlorat sitt smaksinne och är mycket darrig och speedad, troligtvis av cortisonet. Det känns tungt att hans besvär bara flyttas omkring och att han inte känner att han blir bättre!
Vi kan inget annat än fortsätta att träna tålamod!