Jag fortsätter att vakna tidigt, i morse kunde jag kura gryning igen.
Gårdagen bestod av sushi, fruktsallad och skidåkning på TV hela dagen. Tjejvasan, triathlon och nordisk kombination. Det var inte lika varmt och soligt som i fredags men jag hann njuta ute i solen en stund också.
Det verkar dröja innan vi blir vaccinerade. Följande presenterades i Dalarnas tidningar igår.
Igår kom den, vårkänslan! Ljus, värme, sol, rådjur på gröna fält, svanar i vatten, utomhuslukterna, oputsade fönster, lusten att kratta, ljugarbänk, byte av torkarblad, snöfria vägar, 10 plusgrader i skuggan… vi har vaknat upp ur vårt vinteride! Härligt!
Vi hade en härlig dag som avslutades med biff Rydberg, fint syskonsamtal, semla och två avsnitt av Sverige mot Norge.
Räkningarna är betalda men städningen får vänta ytterligare några dagar. Mats ska idag till Biltema för att skaffa nya torkarblad till bilen bl a. Det är fredag igen vilket innebär syskonsamtal till kvällen. Mats ska fixa gomiddag och semmelbullarna ska ätas upp.
Jag mår bättre och har sluppit mer migrän. Dagsformen varierar numera, det är väl därför vi är pensionärer och har möjlighet att anpassa dagarna efter våra behov. Mats är lite speedad av kortisonet men mår rätt bra. Maja verkar ha vant sig med sin medicin, hon ska på återbesök om några veckor.
Vi reflekterade en del tillsammans igår, över det som varit och det som är. Vår framtid är ljus och jag är oerhört lättad över att kunna lämna det som varit bakom mig.
Jag har hittat en dikt av Göran Sonnevi som passar så bra till min senaste tavla. Diktsamlingen heter Det omöjliga.
Nästan all snö har försvunnit och plusgraderna är höga på många ställen. Idag börjar skid-VM i Oberstdorf i Tyskland och de är oroliga för genomförandet pga den höga temperaturen. Klimatförändringar är en aktuell fråga som ständigt diskuteras.
Framtiden är oviss på alla plan. Jag fokuserar på nuet och har gjort det bästa jag kan för att bidra till en bra framtid. Mina och våra barn är det bästa bidraget!
Covid-19, vaccineringar, smittspridning och dess restriktioner fyller också löpsedlarna!
Igår hade jag en migrändag, två gånger slog den till. Jag mår inte riktigt hundra, kanske är en förkylning på gång.
Vi firade 2-årsdagen av Mats återfödelsedag! Det är stort! Min målning har satt igång många viktiga tankar.
Jag kan se stoltheten över att jag kunde hålla honom i liv tills hjälpen kom. Det var en av mina värsta dagar men även en av mina starkaste bedrifter! Att jag fungerar rätt bra i kriser hade livet tidigare visat mig och i nuet kändes allt så bra som det kunde. Det är efteråt, när allt kommer ifatt som jag har det lite svårt.
Under den mest akuta tiden ställde Joel och Elin upp och sällskapade mig, de var ett fantastiskt stöd! Jag gjorde det jag skulle, besökte Mats (den första tiden satt jag hos honom hela dagarna) och resten av tiden kröp jag upp i min soffhörna och bara var. Samtidigt som jag började förstå att Mats skulle överleva och återfå sitt vanliga jag växlade Mats mellan att vara på sjukhuset och hemma, många ambulansresor blev det. Hela mars och stora delar av april låg han inlagd och jag fortsatte krypa upp i min soffhörna. För Mats innebar denna tid en stor förvirring, oro och ångest och han behövde ångestdämpande medicin.
Med tiden blev han piggare och kunde vara hemma med hjälp av rullator och handikappanpassning. Vi hade larm och hemtjänst eftersom mina psoriasishänder hindrade mig från mycket av det praktiska. Jag började tänka att vi hade en framtid och planerade för hur vi ville skapa den.
Under den första tiden här hemma vågade jag inte lämna Mats, jag sov i soffan bredvid honom tills han gick och la sig och höll mig i samma rum. Minsta suck eller pust gjorde mig uppmärksam. Mats blev långsamt bättre och släppte rullatorn och när mina händer börjat läka avsa vi oss hemtjänst och deras larm. Vi investerade i en applewatch, som larmar 112 och mig om något skulle hända. Det var en befrielse för oss och jag vågade vara mindre vaksam.
Vi fick båda flaschbacks och Mats åt periodvis ångestdämpande medicin. Jag sökte tryggheten och lugnet i min soffhörna.
Fina vänner och släktingar har varit ett fantastiskt stöd och hjälp. Här ser ni Emilia och Boa. De, Ellinor, Karin och Maggan kom hit och hjälpte oss med städning, vedhantering och röjning. Åsa och Linus hjälpte senare till med bl a en garageröjning. Lasse och Klasse ställer upp i vått och torrt!
Efter ett år köpte vi den senaste husbilen och planerade för ett husbilsliv. Coronapandemin ändrade en del planer men likaväl som att leva i karantän här hemma kunde vi ha karantän i husbilen. Under våren och sommaren gjorde vi en del resor där Mats inte behövde förflytta sig några längre sträckor till fots. Läkarna började hitta en bra medicinering, Mats gick ner i vikt och läget var stabilt. Vi började se ljust på framtiden.
Vi kunde i somras träffa Elin, Åsa, Joel och Johanna på kolonilotten i Helsingborg.
Under sensommaren blev Mats sämre och nedstämd. Det visade sig att hans sköldkörtel överproducerade och en ny omgång av mediciner och undersökningar väntade. Mats började också äta humörhöjande medicin. Under hösten hade vi en tung tid. Mats sov mest och mådde inte bra, han orkade inte med ljud, ville inte äta eller prata och bara överlevde. Jag önskade men orkade inte höja stämningen utan levde ett parallelliv och satt ännu mer i min soffhörna och bara var. Tobias, som flyttat hem från USA, blev pga coronan boende hos oss och hans närvaro liksom hundarna underlättade tillvaron för oss.
Kring julen började Mats må bättre och under januari slutade han med ångestdämpande och humörhöjande mediciner. Hans sköldkörtel är ännu inte återställd och han äter återigen kortison. Men hans humör är återställt, jag har fått tillbaka min Mats! Med anledning av detta började jag känna att jag måste göra mig av med det som jag eventuellt trängt undan och burit på under dessa år. Att måla har alltid varit en ventil men först nu orkade jag ta tag i det. Jag tänkte att jag hade massor av sår som jag behövde läka.
En av få målningar jag gjort, från hösten 2019.
Nu förstår jag att jag inte har massor av sår som ska läka. Jag har läkt efterhand och går ur detta lättad och befriad. Tänk vad en målning kan göra!
Nu kan jag lämna min älskade och nedsuttna soffhörna!
Vi beställde en låda ekologiska apelsiner och citroner från Spanien. Efter en vecka levererades lådan vid dörren. Fantastiskt för oss på landet där hemleverans är ovanlig. Vilka apelsiner! Jag förflyttades direkt till skidspåret i barndomen. Vi åkte ofta 5-kilometerspåret på söndagarna och någonstans i mitten var det dags för Jaffaapelsinen!
Idag ska jag för första gången mitt liv göra apelsinmarmelad!
Jag har målat klar min tavla. Den ”värkte” fram i många stadier och igår beslutade den sig för att vara färdig. Min önskan var att beskriva känslan att stå brevid en älskad person som inte mår bra, vad kan man annat göra än älska och vänta!?
Jag är kluven över resultatet, jag tycker inte om färgsättningen men den är mindre svart och mer hoppfull än vad jag hade förväntat mig. Som så ofta styr jag inte medvetet över vad som hamnar på duken, jag blir ofta förvånad och det är inte alls säkert att jag tycker om resultatet. Genom att bli färdig har den hjälpt mig att uttrycka det jag inte kan formulera med ord.
Veckodagarna är numera oviktiga. Jag minns de perioder då söndagskvällarna kändes jobbiga inför arbetsveckan och helgen kändes alldeles för kort men jag har haft förmånen att till största delen trivas med mitt arbete och att gå till jobbet!
Igår dansade jag och stod på händer tillsammans med Elin, Martin och några vänner i spelet Sky.
Elin har flyttat till sitt nya kollektiv några kvarter bort i Malmö. Åsa och Linus ska hjälpa henne med den tunga flytten om några veckor. På min begäran skickor hon foton så att jag kan se hur hon bor. Som jag längtar till att träffas!
Ett fint minne! Facebook påminner om när vi var i Spanien för 5 år sedan och promenerade ner till Salobrena.
VM i skidskytte är över och vi får några dagars paus innan VM i längdskidåkning börjar på torsdag. Veckan är oplanerad men eventuellt gör jag ett besök på släktgården i Ornäs, där Ingrid, Emma och barnen firar sportlov, samtidigt som vi gör ett inköp på biltema.
Snön regnar och töar bort, vi har plusgrader dygnet runt.
Mats kortison har börjat verka, klådan är nästan borta, han är lite speedad och han gick och la sig när jag vaknat vid 6- tiden. Han kommer att sova tills skidskyttet börjar vid 12-tiden.
Jag satte igår igång att måla en tavla och ska fortsätta och eventuellt göra den klar idag. Det känns fantastiskt viktigt och roligt!
Jag vill beskriva känslan av att leva bredvid en älskad person som inte mår bra.En silvermedalj till herrarnas skidskyttar i stafett fick vi också!
Vi skippar att titta på den svenska uttagningen till melodifestivalen och avvaktar den internationella. Halva Sverige verkade sitta spikade framför TV:n igår kväll.