Jag har funderat vidare på gårdagens krönika i DN. https://www.dn.se/kultur/andrev-walden-jag-ar-radd-for-att-aldras-i-varldens-modernaste-land/

Hur upplever jag att det är att åldras? Någonstans runt 60 år upplevde jag en förändring i arbetslivet och samhället hos de jag inte känner eller bara hade en ytlig relation till. Jag blev jag lite ointressant och osynlig, som om kanterna suddats ut. Mycket subtilt men ändå kännbart och mest förknippat med de som är mitt uppe i livet (30-50-åringar). Hos de personer jag arbetade med och de jag känner upplever jag ingen förändring.

Jag tror inte att det bara gäller pensionärer. Att pensionen är skandalöst låg, att sjuka utförsäkras och funktionsnedsatta nekas stöd ingår i samma kategori. Det är de friska och kapitalstarka som räknas, det avspeglar sig i hela samhället, i reklam, på arbetsplatser och i politiken.

Att åldras är skönt på många sätt, jag njuter obeskrivbart av att äga mina dagar och att slippa stress och att bli påverkad av olika ideal. Jag kan vara som jag vill! Det är underbart. Vi lever ett bra pensionärsliv och har det bra!

Om jag oroas över något är det att bli så sjuk och svag att jag blir utlämnad till att bli omhändertagen av andra än mina nära och kära.
Fortsättning kommer…

Kylan håller i sig, vi eldar hela dagarna och lever i en bastu enligt Tobias.