16 april

Igår var en mycket speciell dag.
Jag fick mitt covidvaccin via effektiv och coronasäker löpande band hantering. Jag satt sedan 15 minuter på coronaavstånd tillsammans med ett antal andra vaccinerade.

Under den tiden hann jag gå igenom en känslostorm. Först lättnad, äntligen en åtgärd för att förändra karantänlivet och minska coronafallen. Vi kan utöka vår umgängeskrets till den närmasta familjen, träffa systrarna i Stockholm och barnen kan komma och bo hos oss!
Därefter lycka över att få mer frihet. Att leva i karantän i drygt ett år, bara träffa systrarna via facetime och barnen ute i trädgården vid ett fåtal tillfällen och inget umgänge med vänner.
Sist överväldigades jag av den unika och historiska i situationen, en pandemi som obarmhärtigt far fram över världen, som urskiljningslöst dödar alldeles för många och försatt människor i långvarig isolering. Jag lever mitt i detta och ingen vet hur framtiden kommer att te sig. Men jag vet att till midsommar kommer jag att vara så skyddad som det går att bli just nu.

Jag mådde utmärkt efter vaccineringen men på kvällen började min arm att ömma och göra lite ont. Jag vaknade efter någon timme och konstaterade att jag nog hade lite feber och fortsatte med en orolig och lite febersvettig natt. Nu på morgonen är jag obeskrivligt trött och kommer att vänta ut biverkningarna, de som hat drabbats har sagt att det går över på något dygn. Jag har gärna dessa biverkningar mot att få den säkerhet vaccineringen ger.