För mig blev det en lat dag igår. Mats däremot var i farten och skjutsade Tobias, handlade och lagade middag. Det blev lite över gränsen vad hans kropp orkade just igår och han behövde kvällen för att ta igen sig.
Både han och jag håller på att vänja oss vid att han har ett handikapp och att vi aldrig i förväg vet var gränsen går eftersom dagsformen varierar ständigt. Det bästa vore om han hittar läget att sluta i tid. Återhämtningen när det blivit för mycket är inte angenäm.

Syskonsamtalet var som vanligt trevligt och betydligt mer positivt nu när vi ser slutet på isoleringen. Snart kan Karin resa och se till sitt hus i Spanien och vi kan träffas i verkliga livet!