Jag påstod här om dagen att nu alltid är bäst. Det liksom att allt är som det ska kan vara provocerande ibland.
Igår var det en sådan dag. Jag hade en riktigt dålig dag, med ont överallt, magkrängel, frusen och kallsvettig och jag vet inte allt. Det här med att alltid välja glädjen är tveksamt. Jag kan välja att vara ledsen, arg eller känna mig hängig, jag tror vi behöver leva ut alla olika känslor emellanåt. När jag blivit medveten om hur jag känner kan jag välja att acceptera känslan/tillståndet eller försöka arbeta mig ur det.Accepterar jag att känna mig hängig så är nuet bäst och allt som det ska! Vill jag det inte så kan det handla om kamp, att kämpa emot och kanske trycka undan. Det har jag ägnat alldeles för mycket energi och tid åt i mitt liv och till ett högt pris!

Detta gäller det som ryms inom det ”normala”, inte om jag dabbas av allvarliga handikapp eller sjukdomar.

Hur förhåller jag mig till Mats handikapp och hur förhåller han sig? Vi kan göra så att NU är så bra det bara går. Men att allting är som det ska är svårare att acceptera. Därav dessa tankar om livet och vad vi kan göra med det.

Här kommer min tilltro och tro fram. Jag tror att vi hamnar där vi ska när vi flyter med i livets flod, oåterkallerligt närmare ålderdom och död. Under vägen blir det ibland bra och ibland mindre bra men ändå som det ska. Jag hakar inte upp mig på varför, jag tror inte på ödet eller en förutbestämd profetia. Det blir som det blir och jag kan påverka och styra åt det håll jag vill. Jag hamnar kanske inte där jag trodde men där jag skulle. Min viktigaste uppgift är att se till att NUet blir så bra det kan och att vara avcepterande och snäll mot mig själv.

Så jag accepterade att jag hade en sämre dag igår och att det var det bästa i NUet.
Just NU möter jag en ny dag!