Att bli äldre är oåterkallerligt, lite sorgligt och jag har åldersbesvär och krämpor. Vissa dagar/perioder är detta tydligt och dominerande. MEN…
Att bli äldre gör många saker så mycket lättare. Jag lägger inte ner kraft och tid på sådant jag tycker är oviktigt, jag har lärt känna mina bättre och sämre sidor och har med tiden lärt mig hantera dem på ett bättre sätt. Jag har tid och möjlighet att styra över min egen tid. Det är på ett sätt en barndomskänsla, att låta dagarna gå och se vad de bjuder på och vad jag gör av dem.
Att känna och se min kropp åldras har varit en konstig känsla men jag har inte lagt ner så mycket kraft och tid på det. Det är ju oåterkallerligt! Jag har aldrig tyckt om mitt utseende, jag ser inte klok ut på foton och jag kan räkna upp massor av skavanker och sådant jag varit missnöjd med. Det senaste året har jag ändå börjat se annorlunda på mig själv och börjat tycka om det jag ser. I de sociala medierna finns ett antal starka kvinnor som lyfter utseendefixeringen, jag följer t ex Stina Wollter och en ”en pantertant i leopard”. Det blir fler och fler som hakar på, både yngre och äldre.
Det är befriande att se dessa oretuscherade bilder och ta del av deras tankar. Tänk om jag mycket tidigare ( eller naturligtvis aldrig upplevt kraven)hade kunnat släppa alla krav på hur jag trott att jag borde ha sett ut och bara varit nöjd med mig själv. Jag tror att mina döttrar befunnit sig i en ännu värre utseendefixeringsvärld.
Nåväl, jag har alltså börjat publicera foton på mig själv där inte allt ser så bra ut som möjligt, jag övar mig på att tycka om mig ändå! Här kommer en hel radda selfies!
