Ett tillstånd som jag tycker väldigt illa om är väntan.

Vi väntar på besked om Mats ska få en promenadscooter (läkaren har semester och ska ge samtycke bl a).

Vi väntar på besked från läkarna på akademiska när Mats besöker dem på måndag.

Vi väntar på att tiden ska gå utan nya hjärtsmällar och jag tror att vi båda med fasa väntar på att det ska ”smälla” igen.

Vi väntar på att Mats ska återfå lite av den kraft och livslust han hade före smällarna, han arbetar hårt på det men det går långsamt och innebär ofta besvikelser. Källartrappan är nästan omöjlig. Sist vi handlade orkade han gå med för första gången. Att laga mat innebär lång tid med många pausar.

Vi söker sysselsättningar som inte kräver ansträngning för att bota rastlösheten.