Det jag förmodar är den sista frukosten på sjukhuset blir en repris av gårdagens.
Stackars sjukvårdspersonal! Som patient vill jag skrika högt för deras räkning, de har en omöjlig uppgift och gör verkligen så gott de kan! All heder till dem!
Igår upplevde jag att avdelningen hade problem att klara sina uppgifter. Tidigt på dagen vet jag att de var underbemannade och hade tagit in extrapersonal. Vid personalbyte kom de inte och informerade och min middag var mycket försenad och en hopmix av olika beställningar. Under eftermiddag och kväll var den enda kontakten jag hade en sjuksköterska som stressat gav mig kvällsmedicinen. Min mat fick jag själv gå och hämta.
Överläkaren berättade att det var många nya inlagda patienter och min rumsgranne kom tillbaka från operation och behövde mycket stöd och hjälp. De verkade inte ha möjlighet att sköta sitt arbete perfekt, de prioriterade vilket kändes helt riktigt men ändå fick rumsgrannen vänta för länge när han ringde och behövde akut hjälp! Vid ett tillfälle gick jag och sa till och fick då svaret av en kvinna som satt vid datorn och stressat svarade att hon måste skriva färdigt sin rapport först.
Jag upplever att alla gör så gott de kan och vill absolut inte klaga på dem. Det är helt klart organisatoriska problem som har sitt ursprung i politiska beslut.
Jag räknar med att bli utskriven idag och förbereder mig inför en efterlängtad dusch. De ska ordna en hemtransport och jag kommer att få smärtmedicin med mig för fyra dagar, liksom blodförtunnande sprutor. Nytt för mig är att jag inte kan hålla tätt när jag går så jag använder blöja och ser om det rättar till sig när smärtan försvinner.
Jag räknar med att stor del av dagen kommer att gå innan jag kommer hem. Jag längtar förfärligt men oroar mig också lite eftersom jag är i ganska dåligt skick.
Det har varit en utmaning för Mats att vara ensam dessa dagar och han kommer att få ta ett betydligt större ansvar under den närmaste tiden. Vi får se om vi behöver be om tillfällig extra hjälp.
