Åh, vilken underbar marmelad jag har gjort!
Igår hade jag en migrändag, två gånger slog den till. Jag mår inte riktigt hundra, kanske är en förkylning på gång.
Vi firade 2-årsdagen av Mats återfödelsedag! Det är stort!
Min målning har satt igång många viktiga tankar.
Jag kan se stoltheten över att jag kunde hålla honom i liv tills hjälpen kom. Det var en av mina värsta dagar men även en av mina starkaste bedrifter! Att jag fungerar rätt bra i kriser hade livet tidigare visat mig och i nuet kändes allt så bra som det kunde. Det är efteråt, när allt kommer ifatt som jag har det lite svårt.
Under den mest akuta tiden ställde Joel och Elin upp och sällskapade mig, de var ett fantastiskt stöd! Jag gjorde det jag skulle, besökte Mats (den första tiden satt jag hos honom hela dagarna) och resten av tiden kröp jag upp i min soffhörna och bara var.
Samtidigt som jag började förstå att Mats skulle överleva och återfå sitt vanliga jag växlade Mats mellan att vara på sjukhuset och hemma, många ambulansresor blev det. Hela mars och stora delar av april låg han inlagd och jag fortsatte krypa upp i min soffhörna. För Mats innebar denna tid en stor förvirring, oro och ångest och han behövde ångestdämpande medicin.
Med tiden blev han piggare och kunde vara hemma med hjälp av rullator och handikappanpassning. Vi hade larm och hemtjänst eftersom mina psoriasishänder hindrade mig från mycket av det praktiska.
Jag började tänka att vi hade en framtid och planerade för hur vi ville skapa den.
Under den första tiden här hemma vågade jag inte lämna Mats, jag sov i soffan bredvid honom tills han gick och la sig och höll mig i samma rum. Minsta suck eller pust gjorde mig uppmärksam. Mats blev långsamt bättre och släppte rullatorn och när mina händer börjat läka avsa vi oss hemtjänst och deras larm. Vi investerade i en applewatch, som larmar 112 och mig om något skulle hända. Det var en befrielse för oss och jag vågade vara mindre vaksam.
Vi fick båda flaschbacks och Mats åt periodvis ångestdämpande medicin. Jag sökte tryggheten och lugnet i min soffhörna.
Lasse och Klasse ställer upp i vått och torrt!
Efter ett år köpte vi den senaste husbilen och planerade för ett husbilsliv. Coronapandemin ändrade en del planer men likaväl som att leva i karantän här hemma kunde vi ha karantän i husbilen. Under våren och sommaren gjorde vi en del resor där Mats inte behövde förflytta sig några längre sträckor till fots. Läkarna började hitta en bra medicinering, Mats gick ner i vikt och läget var stabilt. Vi började se ljust på framtiden.
Under sensommaren blev Mats sämre och nedstämd. Det visade sig att hans sköldkörtel överproducerade och en ny omgång av mediciner och undersökningar väntade. Mats började också äta humörhöjande medicin. Under hösten hade vi en tung tid. Mats sov mest och mådde inte bra, han orkade inte med ljud, ville inte äta eller prata och bara överlevde. Jag önskade men orkade inte höja stämningen utan levde ett parallelliv och satt ännu mer i min soffhörna och bara var. Tobias, som flyttat hem från USA, blev pga coronan boende hos oss och hans närvaro liksom hundarna underlättade tillvaron för oss.
Kring julen började Mats må bättre och under januari slutade han med ångestdämpande och humörhöjande mediciner. Hans sköldkörtel är ännu inte återställd och han äter återigen kortison. Men hans humör är återställt, jag har fått tillbaka min Mats!
Med anledning av detta började jag känna att jag måste göra mig av med det som jag eventuellt trängt undan och burit på under dessa år. Att måla har alltid varit en ventil men först nu orkade jag ta tag i det. Jag tänkte att jag hade massor av sår som jag behövde läka.
Nu förstår jag att jag inte har massor av sår som ska läka. Jag har läkt efterhand och går ur detta lättad och befriad. Tänk vad en målning kan göra!
Nu kan jag lämna min älskade och nedsuttna soffhörna!
