När jag fick bröstcancer och precis hade träffat Mats hade vi några intensivt år tillsammans. Mats följde med och stöttade mig närhelst jag behövde. Vi skaffade frihetsbilen och körde iväg efter varje cellgiftsbehandling. ”Vi” hade cancer och svetsades samman på ett sätt vi aldrig hade gjort annars. Sedan dess, det är 20 år sedan, har vi haft en alldeles särskild relation. Vi håller ihop i vått och torrt och är varandras trygghet och själsfränder. När ”vi” kämpade för hans liv vid hans hjärtstopp och under hans behandlingar och sjukdom var detta klister lika starkt.

Det är vi!

Att känna denna trygghet och kärlek är fantastiskt men det är svårt att beskriva och sätta ord på.
Ovanstående text/sång skrev Mats till mig året efter cancerbehandlingen och sjöng den på min bröstcancerfest, senare på en körresa till Gotland och Nille sjöng den på vårt bröllop för snart 11 år sedan.

Det är kärlek!