När jag for till Spanien var jag gråhårig. Karin hjälpte mig att färga håret så det fick nästan exakt den färg jag hade innan ålder och cellgifter förvandlade det grått.
Jag är lite störd över att de flesta inte uppmärksammat det. Bara två personer har kommenterat det jag tycker är en stor förändring! Funderar vad det beror på…
Det har varit en snörik vinter och många klass 1 varningar har utfärdats. Vi har hoppats och väntat men snön har bara räckt till lite fjun i Arkhyttan. Snöskotern har stått oanvänd och promenader i skoterspåren har inte kunnat bli av. Denna helg har de lovat strålande vårväder och jag får vårfoton och rapporter om lunch utomhus och solsken. I Arkhyttan har det varit mulet och grått. Jag saknar solen! Och längtar efter sommaren!
Längtar efter dagg i gräset…
Helgens glädje har varit Joels besök, han har mellanlandat några dagar på väg mot Johanna och Sälenfjällen.
Nu orkar jag inte längre med Facebooks inblandning i vad jag ska se och läsa. Jag är ointresserad av att delges vilken inredningsbutik, blomsteraffär, hockeylag och vilka tävlingar mina fecebookvänner gillar, likaså vem de har blivit vän med. Ägnar tid åt att bocka av att jag inte vill se reklamen. Skrollar och hittar en och annan statusuppdatering i bruset. Att jag får se det vännerna delat tycker jag är ok, då har de aktivt tagit del att de vill dela med sig av något men att facebook ska välja och vraka med hjälp av någon konstig statistik fungerar inte för mig.
Jag tillhör dem som gillar vardagliga statusuppdateringar, följa med i vardagen hos släktingar, arbetskamrater, barndomsvänner och dem jag sällan eller dagligen inte har kontakt med. Att dela vardag, både glädje och sorg. Facebook har gjort detta möjligt. Jag tillhör dem som har ett behov av att skriva om och dela med mig av livet och det tänker jag fortsätta med!
Jag lämnar facebook som min plats att uttrycka mig och återgår till bilddagboken. På instagram kommer jag fortsätta publicera foton, facebook kommer jag bara att läsa de dagar jag orkar med bruset.