Jag sover djupt, gott och länge. Det tar längre tid att vakna än vanligt. Gårdagen var som vilken vardag som helst. Röjning och matlagning i köket, en tvättmaskin kördes, ved travades och dagen kom och gick. Mats och Lasse åkte iväg på byggkväll med modellflygklubben.
Jag har lagt ut nyare barbiedockor och My little ponnies på Tradera och har hittills fått några bud. Det är spännande att följa!
För 7 år sedan gjorde vi oss av med snöskotern som vi hade i några år. Det var bara en vinter som var tillräckligt snörik för återkommande skoteråkning, annars blev det bara ett fåtal tillfällen per år. När inte längre längdskidor var aktuellt för oss så kunde vi ändå njuta ute i naturen vintertid. Numera är det sämre med det.
Jag blir full i skratt över att jag tycker jag har en fulltecknad vecka! Coronaisoleringen och pensioneringen har gjort mig bekväm och lite folkskygg. Att strosa omkring här i Arkhyttan och ha oskrivna dagor och veckor har blivit tryggt och bekvämt. Nåväl, jag ser fram emot veckan och slänger bort den stresskänsla jag kände för ett litet ögonblick.
Igår tittade vi på skidstafett och tog silver i både herr- och damklassen. Idag har jag veckans enda helt obokade dag.
Det snöar när jag vaknar! Äntligen har jag fått tillbaka min goda sömn igen. Jag vet inte varför jag under januari hade en period när jag vaknade alldeles för tidigt och inte kunde somna om. Nu sover jag gott och så länge att det är ljust när jag vaknar. Härligt!
Mats nattsömn är fortfarande lite ur rytm.
Idag ska jag göra smörgåstårta, det var länge sedan sist. Det är skidåkning på TV och ett vedlass ska bäras in.
Jag laddar inför kommande vecka som blir ovanligt händelserik. Livräddarkurs på tisdag, ev möte med krishanteringsgruppen på onsdag, besök hos diabetessköterska, resa till Skarpnäck på torsdag och umgänge med systrarna tills jag reser hem på söndagen. Jag tror att vi också tar ut min födelsepresentlunch på kulinariet innan jag reser bort.
Mats hittade den perfekta ungkarlspresenten som vi bestämde att vi skulle köpa till Lasse. Vi uppskattar honom som granne och hans insatser som gårdskarl. Jag hämtade paketet i Skedvi och sedan väntade vi otåligt på att Lasse skulle komma hem från jobbet!
Han blev glatt överraskad och provade den direkt. Jag blev inte övertygad om att den är särskilt bra men den är snygg och ”frän” och pryder sin plats i ett ungkarlskök.
Jag har lagt ut resterande barbiedockor och kläder på Tradera. Det finns ganska många liknande annonser så vi får se om det blir någon budgivning.
Kylan håller i sig och vi eldar för fullt. Idag åker Elin och Åsa till Joel och Johanna, de ska fira Johanna som fyllde år i veckan. Vi skickar massor av tankar och kramar till dem!
Nu har vi avverkat en av de två månader som jag numera tycker sämst om. Det blir i alla fall tydligt längre dagar. Jag längtar efter att kunna gå ut och promenera igen, det är fortfarande för isigt och halt förutom på våra vältrafikerade asfalterade vägar och trädgården har återigen blivit en stor isbana.
För ett år sedan anlände Bianca till oss och hon blev genast en kär familjemedlem. Länk
Igår avslutades budgivningen på mina barbiedockor på Tradera. Det var spännande in i det sista då Skipper var intressantast och fick sitt slutbud i sista sekunden. Jag sålde alla tre och fick mer än jag förväntat mig. Nu återstår att sälja My little ponnies och lite annat.
Barnens kusin Anna kallar sig ”Flickan med språkstörningen” och gör ett fantastiskt arbete med att sprida kunskap om språkstörningar via nätet och föreläsningar. På en skrivarkurs skrev hon följande text.
Vi fortsätter vår ”ide”tillvaro, jag ville/orkade inte åka på kroki igår utan föredrog att hålla mig hemma. Lasse däremot far och flaxar. Igår bjöd vi honom på middag när han vid 21-tiden kom hem efter att ha hjälpt en av barnen med reperation av bilen hela dagen.
I DN var det idag en mycket intressant artikel om elmarknaden. Jag förstår bättre hur vi hamnat i nuvarande situation och upprörs över att politikerna under åren släppt taget och tillåtit nedrustning av säkerhetsreserver mm.
Gårdagen blev ett helt långt firande. Vi släppte alla tankar på vardag och världsläget och skapade en dag i glädjens tecken. Mats gjorde sushi och jag tårtan. Vi spelade alfapet och jag vann! Jag facetimade med Elin och Åsa och firade födelsedagen i spelet Sky med Elin. Gratulationer vällde in i alla möjliga medier. Vilken boost det är med gratulationer i facebook! Det blev en välbehövlig, härlig och välmående dag!
Jag följer intresserat budgivningen på mina barbiedockor på Tradera. Tiden går ut i morgon och jag vet att de blir sålda.
Nu väntar en helg med längdskidåkning och snart är årets första månad slut.
När jag cancerbehandlades lärde jag mig att hantera min oro inför framtiden. Att gå in och ta emot cellgifter för första gången var fruktansvärt otäckt och svårt. Jag hade ju hört andra berätta om hur dåligt de mådde och nu skulle jag frivilligt utsätta mig för detta. Med Mats stöd tog jag mig förbi rädslorna och därmed startade den process som blev en av de få positiva saker jag tagit med mig från min bröstcancertid. Det var ingen ide’ att tänka på hur jag skulle må i morgon, jag fokuserade på nuet. Hur mådde jag nu? Visst blev jag påverkad av både cortison och cellgifter. Jag tappade smak och aptit och mådde allmänt underligt. Men så farligt som jag trott det skulle vara var det inte! Aldrig någon gång.
Jag fokuserade på nuet och lärde mig att ha tilltro till min kropp, min kropp var stark och klok nog att ta mig igenom behandlingarna. Efter hand blev jag allt svagare men det tror jag att min omgivning var mer medveten om än jag. Jag stannade i nuet och mådde så bra jag kunde med hjälp av Mats, barnen, hundarna och min tilltro till att det skulle gå bra. Jag skrev om mina tankar i min bröstdagbok och fick ett oerhört stöd och gensvar från familjen och både nya och gamla vänner. Jag mötte döden och sorgen över de som inte överlevde. Det var ingen kamp, jag kämpade inte utan ”flöt med” och tog hand om varje stund. Den vanligaste uppmuntran jag fick var ”kämpa på” men jag tror inte att någon fattade, hur mycket jag än förklarade, att jag inte kämpade, tvärt om jag accepterade det som skedde och tog hand om det. Jag utgick ifrån att allt var som det ska!
Det slog mig, när jag funderade på dagens situation, att jag tagit med mig detta tankesätt in i detta. Jag visste att cancern var allvarlig och att jag riskerade att dö precis som jag nu förstår att läget är allvarligt och vi riskerar krig, kärnvapen, pandemier och miljökatastofer. Men nu drabbas jag ”bara” av höga priser och viss isolering pga av smittorisken. Jag tar hand om dagarna och de ”mina”, jag ser allvaret och gör det jag kan och utgår från att allt är som det ska.
Gårdagen möte i bystugan om krishantering var givande. Vi har nu bildat mindre grupper som fokuserar på 13 utvalda punkter. Lasse engagerade sig i solfångarfrågan och jag valde att vara med och sammanställa resurskartorna över byn och att ta fram en beredskapsplan. När jag kom hem till Mats uttryckte han också en önskan att aktivt delta i arbetet. Andra områden var bl a diverse utbildningar( tex hjärt o lungräddning, syrning av mat), bystugan som resurscentrum, vattenförsörjning, ansökan om ekonomiskt stöd och gemensam jordkällarförvaring.
Dagens klipp:
och förväntar er att vi ska stödja er NATO-ansökan. Det kommer inte att hända.
Igår statade dagen vi med – 15 och slutade med 0-gradigt. Maja har hamnat i löpning/ skendräktighet och går ständigt omgring och gnäller om vi inte sitter med henne och hennes leksaksvalp. Så här besvärligt minns jag bara att det varit en gång tidigare. Vi avsätter tid och hjäper henne genom de få dagar detta pågår. Jag tittar på serier och spelar Sky.
Mats har haft en natt med klåda och suttit uppe mest hela natten. Vi får se om vi gör Säterärenden i morgon i stället för idag.
Det är tråkigt att bilddagboken bara är en envägskommunikation. Jag skriver främst för min egen skull men tycker att det är kul att några är intresserade och följer vår vardag och mina reflektioner.
Vissa ämnen skulle jag gärna diskutera och få nya infallsvinklar på. Ursprungligen var det möjligt att kommunicera men det var jag tvungen att stänga av, när jag överöstes av spam. Ibland får jag ändå personliga svar, bl a detta från en före detta arbetskamrat här om dagen: ”Gunilla, du är tamejtusan en av de klokaste människor jag känner! Önskar er allt gott, alltid, och jag tycker du beskriver samtiden så som den är just nu exakt så som den är.”
