Idag vaknade jag till snö och nollgradigt. Febern håller i sig och förkylningsläget känns oförändrat.

Jag fortsätter med mina funderingar…

Jag skrev igår att jag ibland blivit erbjuden hjälp när jag berättat om något som är jobbigt. Att tacka nej till någon som bara vill väl (för det är väl därför man vill hjälpa?) kan ibland bli känsligt. Jag själv frågar numera alltid om de vill ha hjälp eller råd och ifrågasätter mina avsikter med hjälpen/rådet. Jag mår rätt bra av att någon lyssnar på mig och av att det inte är jag som har ett problem. Självklart ska vi hjälpa varandra, när det gäller praktiska saker är det enkelt. Svårare när det gäller personliga känsligare saker som t e x ekonomi eller relationsproblem. Det finns nog inget rätt eller fel, det handlar om situation, respekt och individ. Jag önskar att det skulle vara lättare att acceptera att vi inte alltid behöver råd och hjälp utan bara någon som lyssnar och förstår!

Vid två tillfällen har jag varit i situationer där jag känt att jag behöver all hjälp jag kan få, första gången var vid skilsmässan och andra gången när jag fick cancerbeskedet. Jag bad om hjälp och vilken hjälp jag fick! Helt fantastiskt och från håll som jag inte hade förväntat mig. Då förstod jag hur viktigt det är att vara tydlig och att inte ställa krav. De som vill och kan hjälper gärna till och det är bra om de får veta hur.

Jag kan inte ställa krav på att någon ska hjälpa eller ställa upp. Det finns orsaker till att inte våga/vilja/kunna hjälpa och det är OK tycker jag. Jag hör ibland att någon har blivit besviken på sina vänner för att de försvann eller inte hörde av sig. Om man känner så ska man själv höra av sig tycker jag!