En arbetskamrat, Marlene, har precis opererats för bröstcancer och skriver öppenhjärtligt om detta i facebook. Hon får många kommentarer och många engagerar sig i hennes situation. Jag gjorde på motsvarande sätt för 15 år sedan, fast då fanns inte facebook utan det blev en egen webbsida, Bröstdagboken. Detta fick mig sedan att fortsätta skriva i husdagboken och så småningom i denna bilddagbok. Att skriva ner mina reflektioner har alltid varit viktigt och under bröstdagbokstiden var den respons jag fick till fantastisk hjälp.

Hennes situation och Mats livssituation får mig att återigen reflektera över livet. Nu handlar det mest om min skräck att Mats ska bli sämre eller ännu värre dö. Hur tar jag hand om den skräcken? Hur kommer jag ur den förlamande känslan och vänder det till att ta tillvara på stunden och det vi har just nu? Hur kan jag stödja Mats på bästa sätt? Helst skulle jag vilja att vi tog hundarna och husbilen och drog iväg för att ta var dag som den kommer, så gjorde vi med den första frihetsbilen under min bröstcancertid.

I natt har vi sovit dåligt båda två, vi har mycket att bearbeta. Vi är inte unga längre, vår död och sjukdomar närmar sig. Min natt har avlösts av mardrömmar om död och elände. Mats somnar med sin andningsmask men vaknar efter någon timme och kan därefter inte somna om. Han är inte sämre än han var i höstas men den optimism och lilla förbättring han kände vid jul och nyår är försvunnen. Vi har bätte och sämre dagar och just nu är det på den sämre sidan…

Klockan är nu 5.30 och jag ska göra frukost. Vi möter en ny dag och jag ska göra allt jag kan för att den ska bli så bra som möjligt!