Gårdagen var en så där riktigt gråtung och regnig novemberdag. Tågresan hem gick bra och väl hemma igen kom glädjen. Att träffa hundarna och Mats, sitta i min sköna fåtölj och sova i min säng. Borta bra men hemma bäst!
Mats har varit flitig med Borsten Torsten, trägolvet i köket är renskurat och hela bottenvåningen dammfri. Det kommer att vara hans uppgift att ta hand om Torsten och golvrengöringen i fortsättningen. Han och Lasse hade haft det bra med modellflygplansbyggen, filmkvällar och smaskiga middagar. Men han kommenterade också att han inser hur mycket jag underlättar det för honom med att ta ansvar för de mesta av vardagssysslorna.
Nu har jag varit föräldralös i 14 år!
Alla svenska hushåll har fått en broschyr om hur vi ska agera om krisen eller kriget kommer. Vikten av samarbete och sammanhållning framgår inte, den är mer individualistisk- Rädda dig själv! Vår granne som är aktiv i Arkhyttans krishanteringsgrupp publicerade detta på facebook igår.
Vårt hus har verkligen varit vårt paradis och vår plats. Här har varit släktträffar, bröllop, stundentfirande och fester. Här har vi bott i olika konstellationer med våra barn och med en hyresgäst. Våra hundar Alice, Bubba, Donna och Bella har förgyllt vår tillvaro liksom de tre som ännu är med oss, Putte, Maja och Bianca. För att inte tala om alla våra tuppar och höns, t ex Asta som kunde hoppa jämfota och tuppen Arne som ledde hönorna till kökstrappan varje morgon, där gav Mats dem Digestivekex. Så fantastiskt många underbara stunder och minnen är förknippat med vårt paradis! När vi flyttade hit för 20 år sedan hade ingen av oss bott längre än 5 år i samma bostad i hela våra liv.
Lasse gav oss den tid vi behövde för att hitta alternativ och kunna släppa taget om huset. Vi varken kan eller orkar sköta om huset och tomten och vill inte heller längre. Vi är färdiga med denna epok i våra liv och ser fram emot att slå oss till ro på nästa plats.
När det nu tycks dröja innan räntorna stabiliserar sig och huset blir sålt befinner vi oss i ett slags vacum som vi försöker hantera på bästa sätt. Vad ska vi göra för att vintern ska bli dräglig, hur hanterar vi vår ekonomin utan hyresgäst och hur ska vi klara oss utan Lasse? Lasse kommer att hjälpa till när det behövs men inte med sig dagliga närvaro.
Vi brukar vara bra på att ta tillvara vår tid och njuta av nuet men just nu ät det framtiden som hägrar och nuet som är den största utmaningen. Men vi vet ändå att:
Vi lämnade Säter vid 8- tiden och tog det extremt lugnt. Jag körde, förutom en kort stund då jag fick ögonmigrän och Mats tog över ratten. Hundarna är fantastiska, de säger knappt ett pip och är lyckliga över att de får vara med och dessutom utforska nya rastplatser! Vid ett stopp testade vi en Jureskogshamburgare, det var en av de godaste hamburgare jag ätit!
Det har sina fördelar att ha flyttat omkring i Sverige. Härjedalen, Dalarna och Skåne ligger mig särskilt varmt om hjärtat. Skåne var länge den samlingspunkt och stadigvarande platsen i mitt liv. Alla somrar tillbringade vi hos mormor och morfar i Bjärnum och mina föräldrar flyttade dit strax innan pensioneringen. När vi körde genom Bjärnum vinkade mitt hjärta till alla minnen, mormor Agda, morfar Kalle, moster Ingegerd, mamma och pappa som ligger begravda där. Ibland stannar vi så att jag kan gå till deras grav, men inte denna gång. I Bjärnum bor numera min kusin Eva och två kusinbarn.
När Mats och jag nyss hade träffats skaffade hans kusin Helena huset i Lökaröd utanför Degerberga. Hon och hennes familj bor i Holland men tillbringar ett antal veckor/ månader per år i Sverige. Vi har hälsat på eller lånat gårdsplan och huset under de senaste 18 åren och det känns numera som hemma det också. Skåne känns som hemma för mig, för att inte tala om för Mats! Vi har redan flyttat hit i tankarna och mycket är bra här. I Malmö t ex åker pensionärer gratis i kollektivtrafiken under de flasta timmarna på dygnet.
Efter 11 timmars körning körde vi in på gården och fridfullheten. Det var en mycket varm sommardag och när vi hade rastat hundarna och tömt bilen hade det blivit mörkt.
Jag var rejält trött fastän körningen gick ovanligt lätt, jag gillar vår nya gamla bil! När jag äntligen slagit mig ner undrade Mats om jag tyckte det var mörkt och jag hade tänkt att de hade dålig belysning här! Min hjärna hade stängt av redan innan jag tagit en Wiskey…
Jag känner fortfarande av höft och lår men för det mesta är det obetydligt och vissa dagar känner jag det inte alls. Gymnastikprogrammet jag följer har hjälp till.
igår fick Mats ett blåmärke även på foten och hans ankel och fot började svälla. Vi for in till Avesta akut vid 19-tiden och vi var inte de enda som sökte hjälp. Efter fyra timmars väntan kom läkaren. Han var mycket grundlig, diskuterade med ortoped och gjorde sedan upp en plan. Man vet inte vad den fortsatta blödningen beror på men han ska sluta att äta den blodförtunnande medicinen för då borde blödningen upphöra. Men det kan också vara en inflammation trots att han inte har feber men sänkan är lite förhöjd. Vi fick åka hem för att återvända mitt på dagen idag för att se vart sänkan tagit vägen, har den inte höjts kan man utesluta inflammation. Blir han sämre ska vi åka in direkt. Han fick också starka värktabletter med sig. Vi körde hem i gryningen och vi höll inte på att få Mats uppför kökstrappen, nu kunde han inte alls stödja på foten. Väl inne åt vi lite och stupade sedan isäng vid 4- tiden. Jag hade då varit vaken i nästan 24 timmar.
5:45 knackade Ximena och Haiylie på och nu tar jag lite frukost och försöker sedan sova någon mer timme på soffan. Mats sover instängd i sovrummet.
En av fördelarna med att ha bott på många olika platser i Sverige är att känna tillhörighet till olika bygder. Härjedalen och Lillhärdal ligger mig varmt om hjärtat, där tillbringade jag den mesta tiden av min barndom. I Lund blev jag tonåring och vi bodde där i fyra år. Varje sommarlov tillbringade vi i Bjärnum, gick i simskola och jag konfirnerades hos mormor och morfar. Skånskan fick jag med modersmjölken och dialekten gör mig både trygg och glad. Vi flyttade tillbaka till Härjedalen och Sveg under högstadiet innan vi hamnade i Gävle där jag blev vuxen. Här i Dalarna har jag bott i större delen av mitt vuxna liv och har haft ett innehållsrikt och spännande liv. I Luleå förälskade jag mig i både bygden och befolkningen. Jag är inte främmande inför att byta landsdel och att flytta till Malmö är lite som att flytta hem!
Igår var Mats pigg och på bra humör. Han lagade tvårättersmiddag till Lasse och mig och vi hade en trevlig kväll och såg två filmer utan att jag somnade!
Vi har hittat ett favorit mousserande vin bland Mats födelsedagsflaskor:
När fotografen varit här pustade vi alla ut, även hundarna. Mats passade också på att elda upp gamla minnen.
Jag funderar på varför jag skäms för hur vi har det här hemma. Att det här har varit vårt paradis har berott på att vi här kunnat vara precis hur vi vill. Vi anpassar oss inte till några normer eller måsten. Det har varit en befrielse för oss båda. Närheten till naturen och all den ”fria” ytan runt oss har inneburit ett lugn och en plats för reflektioner, kreativitet och lust. Vårt hem har blivit personligt, vi har tyckt om att förändra och bygga om efter våra behov. En del lösningar har varit udda, som när vi byggde en stor hundbur i stora rummet t ex. Vi har njutit av friheten, trädgård, skogen, jakten och livet! Vi har prioriterat det som fått oss att må bra, t ex fyrhjulingar, Mats scooter och friheten med husbilen.
När vi nu ska sälja huset har jag satt på mig andra ögon, så som jag tror att andra ser på huset. De senaste årens eftersatthet har jag sett men accepterat, så som jag alltid försöker möta det som jag möter i livet. Men…
Jag ser också att det ser ut som om ingen har brytt sig, vi har påbörjade och oavslutade projekt, huset är slitet och oredan både här och där. Min känsla av skam har med integriteten att göra. Att jag/vi inte längre förmått eller orkat, tidigare hade vi ett val.
I stället för skam vill jag känna stolthet över våra val. Stolthet över vad vi skapat och åstadkommit här. Vi överlämnar ett hus fullt av möjligheter och rätt köpare kan ta över och forma livet och huset precis som de önskar.
Vi har ibland oroliga drömmar när vi står inför allt det nya. I natt slogs Mats med lejon och jag fick väcka honom för att inte få en smocka! Framtiden känns både overkligt och spännande men ska vi verkligen lämna detta paradis tänker jag när jag går runt i trädgården. Ja, det är både rätt och självklart och för min del kan det inte gå fort nog, ju förr desto bättre!
Min psoriasis har blivit synlig igen eftersom jag minskat dosen på medicinen, jag överväger den nackdelen mot att öka dosen och riskera dåliga levervärden igen eller att behöva byta medicin. Nackdelen med Metoject är håravfall. Jag tappar mycket hår och har blivit så tunnhårig att jag inte vill klippa mig kort igen. Detta och den kroppsliga skröpligheten jag upplevt det senaste året har sartat min andra ålderskris, den första hade jag vid 60. Vid 40 var jag fullt upptagen av min struma och barnen. Vid 50 hade jag fortfarande cancerbehandlingen i kroppen och knoppen och startade ett nytt liv tillsammans med Mats. Men jag och vi lever, vilket inte varit helt självklart, och vi satsar på ett fortsatt bra liv tillsammans!
Igår körde vi med ett stort lass till återvinningen och passade då också på att handla. Jag köpte också en ny räfsa och ser fram emot att städa upp i trädgården, den blev eftersatt förra året eftersom jag inte kunde gå.
Igår kom den 5:e ”staruren”. Vi hade en tunn snövit morgon men temperaturen kretsade kring nollan så det försvann under dagen. I mellansverige har det varit snökaos och trafiken har stått stilla hela natten på E4 i Grännatrakten. Det verkar som det är långtradarna som är de stora problemen. De borde inte få köra när det är orange varningar!
Systrarna skickade bilder från Molvizar och Skarpnäck!
Vi brydde oss mindre om vädret och delade en lunchportion på Skedvi Bröd i Stora Skedvi. (Vi orkar inte serveringsportioner längre och det bär emot att kasta så mycket mat) Det var en mycket god schnitzel på lokal forsagårdsgris.
Vi satt länge och tittade på foton från bröllop, konstutställningar, husbilsresor mm. och konstaterade att vi har haft fantastiska dryga 20 år tillsammans! Innan vi träffades hade vi båda långa tyngre transportsträckor att ta oss igenom och vändpunkten kom när vi träffades och i och med min bröstcancer. Vi har sett till att förverkliga det vi verkligen ville. Jag glömde igår nämna hundflocken, körsången, hönsen, motorcykeln, modellflygning, golfen, husrenoveringar, biodlingen, spanienresor och jakten. Likaså att pappa kunde bo här en period innan bra äldreboende var ordnat för dem båda. Min psoriasis och Mats PAH och hjärtproblem liksom pandemin innebar en ny tung transportsträcka. Tack vare att Lasse flyttat hit och har hjälpt oss fick vi tid att bygga upp nya mål och önskningar inför framtiden. Även Ylva Los tillkomst hjälpte till. Nu väntar det nya livet i Skåne!
Vi startade tumultartat med tonårsdöttrar och jobbig bröstcancerbehandling. För första gången i mitt liv upplevde jag att jag inte var ensam, jag hade hittat min själsfrände. Mats hade möjlighet att följa med och vara med mig under hela behandlingen. Tack vare det stödet, Elin och Åsa, systrar, släkt och vänner tog jag mig igenom den livskris bröstcancern innebar.
När jag tagit mig igenom behandlingarna omstrukturerade jag mitt liv utifrån nya ögon. Jag köpte huset i Arkhyttan och Mats flyttade in. Vi tog upp det gemensamma konstintresset och har haft fantastiska år med konstspaningar och utställningar i Arkhyttefabriken, vårt galleri Anemona och i vår trädgård. Vi skapade webbsidor och hade företag. Det gemensamma husbilslivet startade under cellgiftbehandlingen. Efter varje dos åkte vi iväg på en tur anpassad efter måendet. Vi fortsatte sedan med ett antal husbilar men testade även husvagn. Den sista husbilsresan gjorde vi för ett år sedan innan vi avslutade det kapitlet. Jägarexamen och jakten blev ytterligare ett gemensamt intresse och när vi inte längre orkade ta skogspromenader körde vi ut i naturen med fyrhjulingarna.
Elin och Åsa bodde hemma några år innan de flyttade ut och skapade sina liv. De, Tobias och Joel bodde sedan här hemma under kortare eller längre perioder.
Det var harmoniska och härliga år!
Innan jag gick i pension började Mats hälsa försämras och mina sista arbetsår blev slitiga. Min psoriasis slog till och mina händer blev mer eller mindra obrukbara. Jag var sjukskriven några månader innan jag gick i pension för 5 år sedan. Mats fick samtidigt sin PAH-diagnos efter flera års utredningar och efter ytterligare ett par månader sa hans hjärta ifrån och han fick sitt första hjärtstopp hemma i fåtöljen. Den ”resan” har jag beskrivit här i bilddagboken.
Jag är tacksam och lycklig över att dela livet med Mats och vår hundflock. I med och motgångar har vi navigerat oss fram tillsammans och ska snart möta nya upplevelser och äventyr nere i Skåne.
Har kommer klipp om Åsas dansföreställning i Göteborg:
