Jag har omedvetet plockat fram minnen från mina två barnfödslar, den urkraft och de medfödda instinkter som dyker upp. Jag var inte medveten om det då men inser i efterhand. Kroppen som producerade livselexiret och hormonstyrda känslor att skydda och ta hand om det nya livet! Kaoset när inga rutiner kunde följas, kaffedrickning mitt i natten och sönderhackad sömn. Avbruten matlagning och dagar som rann iväg till inget annat än att ta hand om barnen. Så kortvarigt, jobbigt, omtumlande och underbart på samma gång. Med mammarollen följde också en förflyttning av fokus från det egna egot till barnen. Jag gladde mig mer åt deras välmående än mitt eget. Det var bra för mig som tidigare tenderat att grubbla lite för mycket. Nu upplever jag en annorlunda omtumling, mormorskänslorna! De försöker jag ta hand om och njuta av på bästa sätt!
Kylan har gett med sig för denna gång, det är bara – 3,5 grader och snötäcket ligger kvar på knappt en dm. Lasse har börjat friskna till som tur är, det var en rejäl feberomgång han drabbades av, corona eller ej. I helgen ska vi äta lutfisk och risalamalta med jordgubbskompott. Vi ser fram emot att följa skidåkning och skidskytte och snart är det måndag då jag reser ner till Malmö!
Det har tagit många år för mina novemberkaktusar att välja att blomma i november i stället för i påsktid. Men nu har det hänt!
Igår var det 13 år sedan jag satt hos mamma när hon dog och jag blev föräldralös. Åren har gått fort och de saknas mig allt som oftast. Det är ändå en tröst att livet fortsätter och att ytterligare ett barnbarnsbarn snart kommer till världen. På torsdag är det beräknat att Lilla Lo ska komma men Elin tror att hon kommer att vänta på att se dagens ljus ytterligare några dagar.
Fem år som pensionär! Det har varit tumultartade år, Mats hjärtstopp och återhämtning, covid och isolering och nu senast ryggproblem.
Det har också varit sköna och härliga stunder, så som pensionärsfredagar(=torsdag), långa sköna morgonstunder, frihet att välja dagsprogram, husbilsresor, tacksamhet och glädje. Men absolut inte som jag tänkt mig pensionärslivet. Som Mats säger:
Det blir oftast inte som jag tror, men alltid som det ska!
Igår kväll festade vi loss på bullens korv och hade filmkväll ihop med Lasse. vi såg den danska filmen ”Den gröna slaktaren”. Det är snart dags att se om en annan av de danska favoriterna ”Blinkande lyktor”! Jag somnade sedan som vanligt tidigt i fåtöljen
Jag tycker inte om att köksbjörken utanför fönstret börjar gulna. Igår hade vi tråkigt väder igen och hösten känns väldigt påträngande. Vart tog denna sommar vägen? Mitt problem med höft och ben, liksom den långa vänntan att få en körduglig handikappbil har ätit upp sommaren.
Nu är det nästa ”väntan”, jag väntar på att få veta när kirurgen kan ta emot mig och åtgärda den njursten jag har. Den ska enligt läkaren vara stor och har skapat en vätskesamling. Eftersom jag inte har feber eller ont är det inte så akut men bör åtgärdas snarast. Jag funderar mycket på om min smärta i höften/benet beror på detta. Jag är mycket bättre men har allt oftare en stickande/burrande känsla i hela låret. Jag vill få det åtgärdat snarast eftersom jag oroar mig för att att njurproblemet ska slå till ordentligt. Men först vill jag till Stockholm och se Åsas vernissage och träffa systrarna! Resan är bokad på torsdag.
Vi väntar också på Chryslern som bör bli levererad denna vecka, drygt en månad efter köpet.
Att träffa Båvesläkten i fredags berörde mig mer än jag förväntat mig. Jag tillhörde familjen i många år och har alltid känt mig välkommen och tillhörande även efter skilsmässan från Eric. Jag har många mest goda minnen och känslor som väcktes till liv och har visst inte bearbetat dem alla. Det tog mig några dagar att komma i balans igen.
Jag har haft tillräckligt med spänning i mitt liv och tänker aldrig klaga om jag har det långtråkigt. Det bästa är när jag själv kan bestämma vad jag vill fylla mina dagar med. ”Ledan är kreativitetens moder” är något som jag länge trott och levt efter!
Jag har hälsat på ”pyret”! Jag fick en bestämd spark när jag kände på Elins mage. Hon mår bra och båda två förbereder sig inför föräldraskapet som kommer allt närmare, den 30 november är beräknat datum för förlossningen.
På eftermiddagen körde jag dem till släktgården i Ornäs där Båvesläkten nu samlas. Dalälven är rejält översvämmad liksom Runn. De har numera höjt vägen ut till Öjegården men jag bedömmer det som att vattnet är lika högt som för 36 år sedan då vi bodde där och fick ro för att komma till gården.
Idag ska vi på Ylvas begravning i Stora Tunas gravkapell och får träffa Åsa och resten av släkten. Åsa reser sedan direkt till Oslo för att börja sin masterutbildning på måndag.
Vi har tittat på pappa Seveds fantastiskt fina herbarium med välbevarade växter från 1946-1947. Även jag har ett herbarium som jag gjorde i början av 70-talet.
Igår sa vi hejdå till husbilslivet. Med blandade känslor lämnade vi in den till förmedlingsförsäljning i Mora. Vi har träffat vänner och släktingar, upplevt äventyr och sett fantastiska svenska vyer. Under pandemin var det fantastiskt att ha med sig sin egen karantän och gav oss en viktig frihet. Den tiden är nu förbi, det ständiga småfix som husbilslivet medför klarar vi inte längre av. Det är en sorg men samtidigt skönt att ha insett att vi kan släppa husbilsdrömmarna och i stället hitta de äventyr som nu väntar.
Det var en kraftansträngning för oss båda att köra varsin bil dit och sedan hem. Mats valde småvägar med lägre hastighet med volvon. Jag tog de stora vägarna med husbilen och gjorde många småstopp för att vila benet.
I natt har jag sovit i sängen i nästan 6 timmar och det är inte så konstigt att jag känner mig ovanligt vimmelkantig och nyvaken. Under gårdagen höll sig värken på en låg nivå och kändes ibland inte alls. Jag kan gå korta sträckor utan rullator och värken förvärras inte efter rörelse. Det är en fantastisk förbättring!
Jag har lyssnat på en intressant sommarpratare som förklarar vad som hänt med sveriges ekonomi och politik på ett mycket pedagogiskt och begripligt sätt. Det är fortsatt varmt väder och brandrisken är mycket stor. Det är semestertid och det märktes ute på vägarna. Livet rullar vidare…
Jag blir allt bättre men får också bakslag. I natt har jag haft en värknatt igen och det har ännu inte gett med sig trots värktabletter och tensbehandling.
Igår hittade vi en bilförmedlare i Falun som kan sälja husbilen åt oss. Han hade också en intressant handikappanpassad bil till salu.
På tisdag ska vi åka dit och provköra och få husbilen värderad.
Mats har fått sämre syresättning trots syrgasen och har problem med vätskebalansen i värmen. Det blir bra för honom att träffa läkaren i Uppsala på måndag. Vännen Peter från Västerås ska dit samma dag så de får lite sällskap av varandra!
Vi är båda två trötta och får bara det nödvändigaste gjort. Värmen håller i sig och AC:n i gammelvolvon gav upp igår. Våra bin har valt gammalt rosvatten som vattenkälla och Lasses vissnade rosbukett får stå kvar ute på bordet.
I morgon eftermiddag kommer Elin, det ser jag fram emot!
För 13 år sedan dog pappaoch ett halvår senare mamma. Åren går.
Jodå, jag njuter emellanåt av sommarvärmen, dofter och ljud. Gårdagen blev rätt bra smärtmässigt. Jag kunde sitta smärtfri långa stunder i min älskade fåtölj, gruvade mig för att resa mig och gå men kunde göra det relativt smärtlindrigt framåt eftermiddagen.
Vi är inga muntergökar någon av oss just nu. Mats jobbar för att förbereda husbilen för försäljning. Jag letar bilder och husbilsminnen för att muntra upp mig, här kommer ett urval från våra resor med våra två senaste bilar:
Vi har haft många härliga upplevelser och dagar i våra husbilar.
Jag tycker inte längre om att gå och lägga mig. Jag är annars väldigt kvällstrött och gillar att ligga och dra mig på morgonen. Sängen är en kär och uppskattad plats. Nu har nätterna blivit en plåga, det tycks vara det sämsta tänkbara, med tanke på smärtan, att ligga ner. Men långsamt, mycket långsamt märker jag en förbättring och hoppas att Tens ska hjälpa mig att stå ut under läkningen.
Bröderna Noren har förgyllt våra måndagskvällar och igår såg vi det sista avsnittet!
Jag är inne på fjärde veckan med svår smärta och tänker på mamma som levde med svår fantomsmärta i över 10 år. Vi såg att hon hade ont och hon svettades ofta ymnigt. Hon berättade om sin smärta och försökte minska/bli av med den med alla möjliga behandlingar och mediciner men lyckades aldig bli smärtfri. Ett sånt fruktansvärt öde! Jag kan inte minnas att hon gnällde utan försökte tillsammans med pappa fortsätta sitt liv så bra som hon bara kunde. Förlåt för att jag aldrig riktigt förstod dig mamma!
Igår sattes det potatis på byns gemensamhetsodling, jag avstod att hjälpa till av naturliga skäl. Lasse har landat i Italien och det lämnar ett underligt tomrum i huset.
Mats är envist flitig, han lagade potatissallad och rådjursfile’ till middag och på kvällen tvättade han husbilen. Jag blev modfälld och handfallen eftersom min smärta återkom igår om än i lite mildare form. Det blev färre stunder av smärtfrihet och en molande smärta varierar på en skala mellan 3-8 på en 10-gradig skala. Det gör mindre ont när jag går än tidigare även om smärtan då ökar och stannar kvar en bra stund efteråt.
Natten har varit tung och ”svårsoven” och jag är så trött på detta! Borde jag inte bli bättre? Var det bara bedövningsmedlet som tog, det skulle hålla i sig två till tre dagar. Har kortisonet inte hamnat på rätt ställe?
Här kommer en rubrik som jag reagerade mycket negativt på! Skulle en man kunna få samma rubrik och text?
Brist på ork! Den här vintern och våren har sugit orken ur mig på ett sätt jag inte känner igen. Jag brukar kunna vila mig tillbaka till lusten och orken men den riktiga orken ville inte riktigt återkomma.
Stillasittande som jag just nu tvingas vara har mina tankar haft desto större utrymme och sett i backspegeln har det skett en förändring. Jag har noterat det men förklarat det med åldern, jag fyller 70 nästa år. Likaså sa en läkare till mig när jag behandlades för struma vid 40-årsåldern att sjukdomen gjort min kropp 10 år äldre. Tuff cancerbehandling 10 år senare slet säkert även ordentligt på min kropp. Min psoriasis kan vara en effekt av detta. Mina fingrar och händer har värkt och kroknat under många år men varit uthärdligt och jag har inte sökt hjälp för det.
Min högra höft har ”stökat” under många år men oftast bara varit stelhet som gått över efter några steg. Det jag nu har blivit påmind om är de problem jag hade med höften under min cancerbehandling. Jag hade väldigt ont i höften och kunde inte gå ordentligt under den period jag strålbehandlades, efter cellgifterna. Färdtjänst hämtade mig därhemma och jag fick skjuts till Gävle. Där minns jag hur jag stapplande tog mig fram med stöd av väggarna till strålavdelningen. Just då minns jag inte att vi gjorde något åt detta, cancern var prio ett. Jag minns inte heller hur länge jag hade det och när det gick över. Det var 19 år sedan. Det jag noterat under dessa år är att sedan jag började med psoriasisbehandlingen har höften inte gjort sig påmind, min hudläkare nämnde att denna medicin även användes vid artros och ledproblem och vi skojade och sa att det var ju bra om vi kunde slå två flugor i en smäll. Händerna har fortsatt att värka men höften har varit smärtfri tills vi för ett par månader sedan minskade dosen. Kan detta ha inverkat?
I morse kontaktade jag vårdcentralen och påminde om att röntgen är gjord men fick där veta att remissgenomgångarna är på onsdagar så senast onsdag skulle de höra av sig. Det känns långt borta och deppigt! Värktabletterna gör nytta och i natt har jag sovit 8 timmar fastän jag bara kan ligga i en sovställning! Så lite positivt är det i alla fall.
Det är en strålande fredagsmorkon med sval luft och solsken. Jag tror att jag ska försöka ta med mig rullatorn ut så att jag kan ta en runda i trädgården. Kanske se till rabarbern och ta med några stjälkar till en paj eller lite saft. Om jag orkar…
Mats rullator hjälper mig att förflytta mig någorlunda smärtfritt!
