En av fördelarna med att ha bott på många olika platser i Sverige är att känna tillhörighet till olika bygder. Härjedalen och Lillhärdal ligger mig varmt om hjärtat, där tillbringade jag den mesta tiden av min barndom. I Lund blev jag tonåring och vi bodde där i fyra år. Varje sommarlov tillbringade vi i Bjärnum, gick i simskola och jag konfirnerades hos mormor och morfar. Skånskan fick jag med modersmjölken och dialekten gör mig både trygg och glad. Vi flyttade tillbaka till Härjedalen och Sveg under högstadiet innan vi hamnade i Gävle där jag blev vuxen. Här i Dalarna har jag bott i större delen av mitt vuxna liv och har haft ett innehållsrikt och spännande liv. I Luleå förälskade jag mig i både bygden och befolkningen. Jag är inte främmande inför att byta landsdel och att flytta till Malmö är lite som att flytta hem!
Igår var Mats pigg och på bra humör. Han lagade tvårättersmiddag till Lasse och mig och vi hade en trevlig kväll och såg två filmer utan att jag somnade!
Vi har hittat ett favorit mousserande vin bland Mats födelsedagsflaskor:
När fotografen varit här pustade vi alla ut, även hundarna. Mats passade också på att elda upp gamla minnen.
Jag funderar på varför jag skäms för hur vi har det här hemma. Att det här har varit vårt paradis har berott på att vi här kunnat vara precis hur vi vill. Vi anpassar oss inte till några normer eller måsten. Det har varit en befrielse för oss båda. Närheten till naturen och all den ”fria” ytan runt oss har inneburit ett lugn och en plats för reflektioner, kreativitet och lust. Vårt hem har blivit personligt, vi har tyckt om att förändra och bygga om efter våra behov. En del lösningar har varit udda, som när vi byggde en stor hundbur i stora rummet t ex. Vi har njutit av friheten, trädgård, skogen, jakten och livet! Vi har prioriterat det som fått oss att må bra, t ex fyrhjulingar, Mats scooter och friheten med husbilen.
När vi nu ska sälja huset har jag satt på mig andra ögon, så som jag tror att andra ser på huset. De senaste årens eftersatthet har jag sett men accepterat, så som jag alltid försöker möta det som jag möter i livet. Men…
Jag ser också att det ser ut som om ingen har brytt sig, vi har påbörjade och oavslutade projekt, huset är slitet och oredan både här och där. Min känsla av skam har med integriteten att göra. Att jag/vi inte längre förmått eller orkat, tidigare hade vi ett val.
I stället för skam vill jag känna stolthet över våra val. Stolthet över vad vi skapat och åstadkommit här. Vi överlämnar ett hus fullt av möjligheter och rätt köpare kan ta över och forma livet och huset precis som de önskar.
Vi har ibland oroliga drömmar när vi står inför allt det nya. I natt slogs Mats med lejon och jag fick väcka honom för att inte få en smocka! Framtiden känns både overkligt och spännande men ska vi verkligen lämna detta paradis tänker jag när jag går runt i trädgården. Ja, det är både rätt och självklart och för min del kan det inte gå fort nog, ju förr desto bättre!
Min psoriasis har blivit synlig igen eftersom jag minskat dosen på medicinen, jag överväger den nackdelen mot att öka dosen och riskera dåliga levervärden igen eller att behöva byta medicin. Nackdelen med Metoject är håravfall. Jag tappar mycket hår och har blivit så tunnhårig att jag inte vill klippa mig kort igen. Detta och den kroppsliga skröpligheten jag upplevt det senaste året har sartat min andra ålderskris, den första hade jag vid 60. Vid 40 var jag fullt upptagen av min struma och barnen. Vid 50 hade jag fortfarande cancerbehandlingen i kroppen och knoppen och startade ett nytt liv tillsammans med Mats. Men jag och vi lever, vilket inte varit helt självklart, och vi satsar på ett fortsatt bra liv tillsammans!
Igår körde vi med ett stort lass till återvinningen och passade då också på att handla. Jag köpte också en ny räfsa och ser fram emot att städa upp i trädgården, den blev eftersatt förra året eftersom jag inte kunde gå.
Igår kom den 5:e ”staruren”. Vi hade en tunn snövit morgon men temperaturen kretsade kring nollan så det försvann under dagen. I mellansverige har det varit snökaos och trafiken har stått stilla hela natten på E4 i Grännatrakten. Det verkar som det är långtradarna som är de stora problemen. De borde inte få köra när det är orange varningar!
Systrarna skickade bilder från Molvizar och Skarpnäck!
Vi brydde oss mindre om vädret och delade en lunchportion på Skedvi Bröd i Stora Skedvi. (Vi orkar inte serveringsportioner längre och det bär emot att kasta så mycket mat) Det var en mycket god schnitzel på lokal forsagårdsgris.
Vi satt länge och tittade på foton från bröllop, konstutställningar, husbilsresor mm. och konstaterade att vi har haft fantastiska dryga 20 år tillsammans! Innan vi träffades hade vi båda långa tyngre transportsträckor att ta oss igenom och vändpunkten kom när vi träffades och i och med min bröstcancer. Vi har sett till att förverkliga det vi verkligen ville. Jag glömde igår nämna hundflocken, körsången, hönsen, motorcykeln, modellflygning, golfen, husrenoveringar, biodlingen, spanienresor och jakten. Likaså att pappa kunde bo här en period innan bra äldreboende var ordnat för dem båda. Min psoriasis och Mats PAH och hjärtproblem liksom pandemin innebar en ny tung transportsträcka. Tack vare att Lasse flyttat hit och har hjälpt oss fick vi tid att bygga upp nya mål och önskningar inför framtiden. Även Ylva Los tillkomst hjälpte till. Nu väntar det nya livet i Skåne!
Vi startade tumultartat med tonårsdöttrar och jobbig bröstcancerbehandling. För första gången i mitt liv upplevde jag att jag inte var ensam, jag hade hittat min själsfrände. Mats hade möjlighet att följa med och vara med mig under hela behandlingen. Tack vare det stödet, Elin och Åsa, systrar, släkt och vänner tog jag mig igenom den livskris bröstcancern innebar.
När jag tagit mig igenom behandlingarna omstrukturerade jag mitt liv utifrån nya ögon. Jag köpte huset i Arkhyttan och Mats flyttade in. Vi tog upp det gemensamma konstintresset och har haft fantastiska år med konstspaningar och utställningar i Arkhyttefabriken, vårt galleri Anemona och i vår trädgård. Vi skapade webbsidor och hade företag. Det gemensamma husbilslivet startade under cellgiftbehandlingen. Efter varje dos åkte vi iväg på en tur anpassad efter måendet. Vi fortsatte sedan med ett antal husbilar men testade även husvagn. Den sista husbilsresan gjorde vi för ett år sedan innan vi avslutade det kapitlet. Jägarexamen och jakten blev ytterligare ett gemensamt intresse och när vi inte längre orkade ta skogspromenader körde vi ut i naturen med fyrhjulingarna.
Elin och Åsa bodde hemma några år innan de flyttade ut och skapade sina liv. De, Tobias och Joel bodde sedan här hemma under kortare eller längre perioder.
Det var harmoniska och härliga år!
Innan jag gick i pension började Mats hälsa försämras och mina sista arbetsår blev slitiga. Min psoriasis slog till och mina händer blev mer eller mindra obrukbara. Jag var sjukskriven några månader innan jag gick i pension för 5 år sedan. Mats fick samtidigt sin PAH-diagnos efter flera års utredningar och efter ytterligare ett par månader sa hans hjärta ifrån och han fick sitt första hjärtstopp hemma i fåtöljen. Den ”resan” har jag beskrivit här i bilddagboken.
Jag är tacksam och lycklig över att dela livet med Mats och vår hundflock. I med och motgångar har vi navigerat oss fram tillsammans och ska snart möta nya upplevelser och äventyr nere i Skåne.
Har kommer klipp om Åsas dansföreställning i Göteborg:
I går kväll började det regna och det fortsatte över natten. Nu på morgonen har det övergått till duggregn och ska visst fortsätta så under dagen. Det gör sinnet lite tungt.
Vi fortsätter att rensa och sälja, igår sålde vi flera kikarsikten via Tradera. Jag hittade en liten låda med riktigt gamla foton och där hittade jag mormor Agdas rekommendation från ett bageri i Tyringe!
Jag gjorde en god fiskgratäng på färsk kolja, det är stor skillnad på frysblock och färsk fisk! Vi tittade också på den nya serien om Ronja rövardotter men vi blev inte imponerade. Tacka vet jag Börje Ahlstedt, Lena Nyman och Allan Edvall!
Jag har vaknat tidigt eftersom jag satt och sov i fåtöljen halva kvällen igår. Sopbilen har varit här trots att det är långfredag. Hundarna och Mats sover och vad dagen kommer att innebära är ännu så länge ett oskrivet blad.
Igår mådde ingen av oss bra och vi konstaterade att vi har behov av att landa i alla känslor och tankar. Jag drömmer natt efter natt fantasirika drömmar om främmande platser och människor. Vi försöker acceptera och ta hand om oss på bästa sätt.
Vi äter våfflor med jämna mellanrum men igår, på våffeldagen, blev det inga.
Jag fortsätter att bearbeta minnena från Mats hjärtstopp och tiden därefter. Här har han legat på IVA ett antal dagar och precis flyttat till enskilt rum på hjärtavdelningen. Där stannade han länge.
I fåtöljen vid fönstret tillbringade jag dagarna, Mats tittade ut genom fönstret och undrade om det var det sista han såg. Det var en omtumlande tid!
Mycket har hänt under de gångna fem åren. Vi har tagit ut det sista av husbilslivet och snart också egnahemlivet. Jakten fick vi släppa direkt. Med fyrhjulingar kunde vi ändå njuta av naturen och skogen omkring oss. Tobias bodde här under pandemin och Lasse har hjälpt oss förlänga vår tid här i huset.
Under de första åren var vi osäkra och rädda, medicinerna gav biverkningar och behövde trimmas in. Bl a fick Mats struma vilket jag har egna erfarenhetar av, särskilt hur det påverkar mentalt. Det var tur det, för det var också en tung period.
Nu har vi uppnått en balans, vi har lärt oss leva med rädslan utan att bli paralyserade och tillbringar många stunder i harmoni och glädje. Det enda vi önskar är lugn och ro, dramatik har vi haft nog av.
Men livet vill annorlunda! Igår när Mats gick en runda i källaren och kollade inför besiktningen upptäckte han att vår matkällare, som ligger en halv meter under resten av huset, hade fyllts med 1 dm vatten. Vad berodde detta på? Det var vår räddning att Lasse och Anna var här och tog hand om tömning, Anna öste och Lasse bar. Vi upptäckte att vattnet kom upp via golvbrunnen. Säters kommun kom hit och tittade på den pump som leder ut vårt vatten i det kommunala avloppet. En pumpbil kom hit och rensade ute i pumpbrunnen och konstaterade att det inte var stopp där. Samtidigt konstaterade vi att tillströmningen i matkällaren påverkades vid användning av avloppet. Vid 22:30 körde vattenkillarna iväg och vi gav upp tömningsförsöken. Idag kontaktar jag försäkringsbolaget så vi kan hämta experthjälp och få klarhet i och åtgärda vad detta beror på.
Flytet har övergått till oflyt. Detta sker alltså kvällen innan huset ska besiktigas inför försäljningen! Vi kan bara acceptera och det blir som det blir med åtgärder, besiktning och försäljning.
Det var svårt att gå ner i varv och sova men jag sov tillslut rätt bra. för Mats gick det sämre. Idag flyger Anna tillbaka till Italien. Vi inväntar besiktning och mäklarmöte.
Antal besökare på denna sida har fördubblats den senaste tiden. Välkomna ni som tillkommit!
Mäklaruppdraget är igångsatt och det blir spännande att följa. Först är det besiktningar och utomhusfotografering. Därefter läggs det ut som kommande ”objekt” till salu på svenskfast.se.
Vi funderar och planerar tillsammans med Lasse om hur vi enklast genomför flytten. Enkelt blir det inte och säkert väldigt jobbigt. Jag minns att när vi flyttade hit sa jag aldrig mer flytt!
Intresset för volvon har ökat, idag har vi två spekulanter varav en har förtur.
Det regnar för andra dagen i rad. Snön smälter och vägarna blir alltmer farbara, de har varit för bedrövliga i vinter.
Igår hade Mats en av sina sämre dagar. Dålig sömn och låg sysresättning. Sådana dagar får bli som de blir. Vi tog oss i alla fall iväg till tippen i Säter med ett stort lass, köpte varsin semla på Annas konditori och handlade både mat och på systemet. Säljer vi volvon ska vi fira med Prosecco ikväll!
Jag har sovit bättre den senaste tiden och framför allt längre. I morse började det ljusna när jag slog upp ögonen. Min psoriasis är fortfarande aktiv på några fingrar men min fingerstelhet och värk blir klart bättre av att jag börjat sticka.
Vår ena Chrysler står kvar nere hos bilhandlaren i Eskilstuna och kostar oss pengar, medan vi väntar på ARN:s utlåtande. Deras okörbara utbytesbil står kvar hos oss. Vår andra Chrysler kör vi med glädje och är väldigt nöjda med, fastän den var 80 000kr billigare! Vi avvaktar ARN:s utlåtande, vilket kommer att ta ytterligare 2-4 månader, och är beredda på att gå vidare till Tingsrätten om det behövs.
Nedanstående bild målade jag som bearbetning av traumat när Mats hjärta stannade den 23 februari för 5 år sedan. Oavsett om vi säljer volvon eller inte firar vi Mats extra födelsedag med Prosecco i kväll!
