Vårt senaste år och den senaste tidens turbulens har satt sina spår hos oss båda. Mats hälsa är instabil och han ska inte vara ensam. Jag har försökt att sköta allt här hemma, arbeta(dvs vara hemifrån 11 timmar per dygn), oro när jag är borta, oro när jag är hemma… Jag fick en andningspaus under spanienveckan och när Elin och Åsa var hemma under påsken kom kraften och insikten att vi måste göra något åt vår situation.

Jag har en fantastiskt bra arbetsgivare och chef och har kunnat arbeta hemifrån mer än normalt men frustrationen att inte räcka till någonstans blev till slut för stor. Jag har nu varit hemma nästan en vecka och hoppas att försäkringskassan godkänner läkarintyget. Jag sjukskriver mig själv en vecka eftersom jag inser att det inte bara är Mats jag måste ta hand om, jag är ganska skröplig själv också.

Mats tillstånd är kroniskt och vi sätter nu vår förhoppning till att den nya medicinen ska förbättra hans tillstånd liksom att lungkliniken låter honom får ha syrgas här hemma för att ta till de dåliga dagarna/stunderna då han knappt får luft.

Vi håller tummarna att vi snart ska se en förbättring så att vi kan återgå till ett mer normalt liv igen! Det är över en vecka sedan vi senast var på akuten, DET är en förbättring!