Igår morse var det nära att vi åkte in till akuten igen. Mats fick inte luft… Det blev senare lite bättre och vi kunde vara ute, Mats satt och passade skräphögen som vi eldade för tredje dagen. Jag städade hönshuset och samlade hönsskit. Vi kan inte ta med det till Joel och Johanna i husbilen som vi tänkt, det stinker! Det får hamna under våra hallonbuskar i stället.

Gnäll 1: Jag sover bra och mycket och tror att jag behöver det. Oftast när jag ska kliva upp har jag väldigt ont i mina höfter, jag kan knappt resa mig och måste stå stilla tills smärtan ger med sig lite efter 10-15 sekunder. När jag varit igång ett tag blir det bättre och på eftermiddagarna märker jag inte alls av det. Just nu verkar jag ha ett artrosskov, fingrarna värker mer än vanligt också.

Gnäll 2: Psoriasen håller sig till tummar och lillfingrar förutom armbågar och lite i hårbotten. Att inte kunna använda händerna fullt ut minskar livskvaliten rätt betydligt.

Gnäll 3: Oron över Mats tillständ. Jag märker att jag spänner mig och hajar till varje gång han andas konstigt, snyter eller reser sig. Ständigt beredd att agera… När Mats är ensam kan han inte göra något fysiskt med risk för att svimma, blöda näsblod eller behöva åka in och få hjälp med andningen. Han ska inte vara ensam! När jag är med kan han göra en del sysslor, får träning, annat att tänka på och mer meningsfull tillvaro än att bara sitta stilla.

Gnäll 4: Oron över mitt tillstånd. Det senaste årets anspänning tillsammans med mitt krävande arbete har satt djupa spår. Jag är labil, känner mig ofta gråtfärdig över småsaker och omänskligt trött. Jag är på gränsen till utbränd och orkar inte ens tänka tanken att jag ska börja arbeta…

Gnäll 5: Att vara beroende av läkare och försäkringskassan är tungt. I eftermiddag ska min husläkare ringa upp mig och jag oroar mig för att han inte kommer att sjukskriva mig. Om han inte gör det måste vi vänta 3 veckor på besked från försäkringskassan. Och hur gör vi då?

Det finns alternativa lösningar t ex att jag tar ut årets semester redan nu eller att jag går i förtidspension, men det är inga bra lösningar. Hjärnan går på högvarv och det vi mest av allt skulle behöva är lugn och ro!