De två första veckorna var jag och min kropp ständigt inställda på att något kunde hända Mats när som helst, vi var stridsberedda! Efter de två senaste hjärtstoppen, medicin och övervakning började Mats må bättre och paniken började släppa. Nu handlade det mer om att ta hand om de minnen och det trauma det varit kring hjärtstoppen och att hitta en balans i alla de rädslor som situationen innebär.
Jag kommer antagligen alltid att vara rädd men hoppas att jag i framtiden slipper de panikkänslor som blixsnabbt kommer över mig om Mats drar efter andan eller låter lite konstigt när han sitter och slumrar i sin fåtölj. På natten är det lugnare när har han sin andningsmask på som hjälper till och där jag kan höra hans andetag. Mats småslumrar mycket och drömmer hemska drömmar kring sin andning och hjärtstoppet.
Vi är skiträdda helt enkelt!
Samtidigt är vi överlyckliga över att han lever och har kommit hem igen. Det är fantastiskt att hans hjärna inte blev påverkad och att han återhämtat sig så bra redan. Han har inget problem med att resa sig och gå här hemma, gåstolen är ett bra stöd. Värken har avtagit, revbenen har lugnat sig och besvären från ICD-ingreppet börjar släppa. Han äter med god aptit igen.
Den inopererade ICD:n är i teorin en stor trygghet men har ännu inte riktigt nått våra känslor. Jag antar att för varje dag som det går bra kommer vi mer och mer att våga lita på den.
Vi ägnar krafterna till att bearbeta det som hänt och hitta tilliten i att leva!