Igår åkte Elin vidare och vi blev ensamma igen.

Jag föraöker släppa känslan av att det är mitt ansvar att hålla Mats vid liv. Det har tagit tid att förstå att jag efter livräddningen inte har släppt taget, jag gjorde det när han var under övervakning  på sjukhuset men återupptog det när vi kom hem. Det är Mats och hans kropp som håller honom vid liv med lite hjälp av tekniken. Jag ska släppa taget, naturligtvis vara behjälplig och deltagande men inte ansvarig!

Mats har tunga dagar, jag är tacksam och beundrar att han håller sig på så pass gott mod som han gör. Att inte kunna sova ut tär, även om den sammanhängande sömnen ökar lite natt efter natt. I natt sov han 5 timmar men får sedan ont av revbenen och är så trött att han mår illa. Efter 2 timmars halvslummer i fåtöljen och när värktabletterna börjat verka har han nu lagt sig i sängen igen. Jag tränar på att inte övervaka honom utan sitter kvar i favorithörnan.( Fast jag går dit då och då för att se att allt är ok!)

Mina dagar känns oföretagsamma, oinspirerade och mina psoriasishänder omöjliggör det mesta. Jag lever parallelliv med Mats, ser till att vi får mat, rastar och tar hand om hundarna. Punkt! Jag är känslomässigt ganska avstängd.

Kan man inte gå till duschen i källaren får det bli raggardusch framför vedspisen!