Det bästa jag har är mina fantastiska barn, de är utan tvivel det bästa jag någonsin gjort! De skänker mig och världen klokhet, styrka, glädje och hopp inför framtiden!

Till min stolthetslista har jag lagt till min absolut mest skrämmande och bästa prestation, en personlig guldmedalj som jag är omåttligt stolt över och som sysselsätter mina tankar en hel del.

Jag lyckades hålla Mats vid liv, jag hade hans liv i mina händer och agerade och reagerade precis som jag skulle!  Vilken prestation!

Förnuftsmässigt borde det göra mig trygg och nöjd, jag reagerade klokt och handlade riktigt i krissituationen. Men så enkelt är det inte!

Jag måste ta hand om de bilder som dyker upp på Mats när han slutade andas, när han blev omhändertagen av ambulanspersonalen och vid hjärtstoppen på sjukhuset. Jag måste ta hand om den panik som detta orsakade och som ligger i bakgrunden och triggas av minsta lilla, när Mats drar ett djupt andetag eller vad som helst.

Mats måste ta hand om rädslan att det kan hända när som helst och utan förvarning, att inte triggas av minsta lilla förändring i kroppen och av att inte minnas eller veta vad som skedde den första tiden på sjukhuset.

Vi tror att tiden är viktig, för varje timme, varje natt och varje dag som går utan att det händer något bör oron och rädslan släppa lite i taget.

Känslorna är ständigt på ytan och för min del pendlar det mellan stolthet över min insats, lycka över att Mats överlevde oskadd och panik och dödsskräck.  Vi har lite att jobba med, både enskilt och tillsammans, och vi tar även hjälp av en av hjärtmottagningens kuratorer!