Jag deklarerade på förmiddagen och fortsatte sedan med röjningen, det går sakta men säker framåt.

Eftersom det är mycket svalare och mulet fick hundarna följa med till Falun. Jag ville inte lämna dem ensamma eftersom Maja är extra orolig när hon löper.

Mats hade haft en ganska bra dag och tar flitigt korta promenader i korridoren. Idag var det ingen rond och extra lugnt på avdelningen. I natt var han ensam men under dagen kom det två nya patienter in i rummet.

Mats verkar ha haft en jobbig natt med många toabesök, han kommer att sova en hel del under dagen och jag kör dit sent i eftermiddag. Maja hade det också jobbigt, hon kräktes flera gånger och det beror nog på det hon avverkade när jag var borta igår:  en påse valnötter, några chokladbitar och diverse gamla sopor i källaren… Dessutom har hon börjat löpa!

Min Valborgsmässoafton bestod i att jag hörde fyrverkerierna i Fäggeby. Det var tillräckligt långt borta för att hundarna inte skulle bli oroliga. Mats bror Lasse ringde och muntrade upp mig, han följer oss via bilddagboken. Elin är tillbaka i Malmö efter Göteborgsvistelsen och ringde också, hon har kommit in på sommarskola på Umeå konsthögskola. Mats hade en jobbig kväll med yrsel och många toalettbesök.

Jag hörde ett resereportage från transsibiriska järnvägen på bilradion igår. Det satte igång min fantasi. Jag brukar tänka på livet som en resa och jag tycker om att resa.

Tänk om vi kunde vända på tankarna och i stället för att se på vår situation som en outhärdlig väntan på ”något”, kunde se det som en äventyrsresa. Vi har inte valt den själva och vi har nästan ingen påverkan på vad som sker eller vart vi kommer att landa, men det är en resa. Det är jobbigt, tungt och farligt, men det är det att bestiga Kilimanjaro också! Vad gör vi för att möta riskerna och det farliga, hur hanterar vi våra rädslor och situationen? Kan vi hämta kraft och tilltro till att vi ska nå toppen? Jag vet inte men tänker klura på det ett tag framöver!