Tidig morgon

Mats meddelar att han haft en bra natt med andningsmask och få andningsuppehåll.

Jag har blivit småförkyld. Natten var kall men än så länge lyser solen. Igår upptäckte jag att fåglarna hållit tyst men när snöregnet upphörde satte de igång igen.

Att laga mat till mig själv är inte roligt. Jag passar på att tömma frysen, vi har alldeles för mycket i den och många färdiglagade 1-2 portioner. När Mats kommer hem ska jag lägga energi på att laga mat som han tycker om, så gott det går. Det är svårt att överträffa mästerkocken i familjen men jag vet att han längtar efter vällagad och välkryddad mat!

Jag har passat på att tvätta bort det mesta ur tvätthögen och det var så skönt att hänga ut den på torkvindan. Klädnyporna hade gått upp i rök men jag hittade Mats och Mårtens spårningsnypor!

Rond mm 

Jag har en liten känning av gallan, det var länge sedan. Jag håller tummarna att det ger sig!

Medan vi väntar på ronden funderar jag vidare på vår resa och framtiden. Läkaren Magnus fick mig att förstå att vi ska vara trygga med ICD:n, den gör sitt jobb och håller Mats vid liv. Jag ska släppa rädslan och paniken att Mats kan dö när som helst och lita på ICD:n.

Vi börjar bli förberedda på hans hemkomst, synd bara att duschen inte är ordnad. Vi har ännu inte fått godkännandet som behövs för att allt ska beställas. Det som kan hända här hemma är att han själv måste ta hand om sina hjärnspöken och jag kan lika gärna ( eller hellre) klappa honom på kinden som att personalen gör det. Det är viktigt att de fortsätter att kontrollera hans värden med täta mellanrum så att de inte drar iväg åt något håll. Om ICD:n slår till är det fruktansvärt obehagligt men inte livshotande, tvärt om. Nu har det dessutom varit lugnt sedan den 14 april.

På ronden fick Mats veta att de vill att han går ner ytterligare några kilon och att kroppen ska bli av med mer vätska. De ska ge honom järntillskott och linda om hans ben igen. Svullnaden minskar men behöver minska ännu mer. Hemfärden börjar nalkas och vi hoppas att detta blir sista helgen på sjukhuset på länge!

Eftermiddag

Det verkar som om min kropp kraschar lite idag. Gallbesväret försvann och blev nackspärr, stödstrumporna hindrar benen som vill svälla, en småförkylning lurar och jag har ingen som helst energi. Inte underligt, jag har varit förvånad över att jag haft så lite fysiska besvär. Jag tror att jag kommit till ett stadie då jag slappnar av ännu lite mer, jag behöver inte vara rädd hela tiden! Så det är bara att följa med och låta kroppen ta ut sin rätt, jag tar det lite extra lugnt helt enkelt.

Mats hade fått järn som dropp… (ser otäckt ut! ) och benen fick ny lindning- de börjar närma sig normal storlek nu! Han byter rumskamrater varje dag och bryr sig mindre och mindre om dem. En av dem var så olycklig, han fick inte köra bil på 10 dagar. Mats sa inget men han vet inte om han någonsin kan köra igen…

Just nu gör han allt han kan för att bli av med vätskan och gå ner i vikt. Han promenerade en bit med mig i korridoren när jag gick hem!

Det är dags för honom att komma hem!