24 augusti

Jag har alltid gillat min hörna här hemma. Under en lång period var det hänggungan men den ersattes med min soffhörna när vi möblerade om. Där sitter jag och reflekterar, hämtar energi och är trygg, det är min dockningsplats som jag alltid återvänder till.

Under det sista halvåret har hörnan fått en mycket större betydelse. Jag har tillbringat en större del av min vakentid där. På väg hem från sjukhuset längtade jag efter att få sätta mig i min hörna och bara vara, när jag vaknat går jag till min hörna och dricker morgonkaffet och jag ”dockar” mig ett otal gånger under dagen, liksom tillbringar det flesta kvällarna där. Mina psoriasishänder har hindrat mig från många aktiviteter och jag har i min hörna gått in i ett tillstånd utan dramatik, utan värkande/blödande fingrar och fått lugn och ro och bara kunnat ”vara”.

Jag har undrat och känt oro att jag inte ska orka ta mig härifrån, att jag ska förbli i detta tillstånd, smått handlingsförlamad. Livserfarenhet är bra, jag har i grund och botten en tilltro till mig själv och vet att jag någon gång får kraft att gå vidare, det är bara att vänta, hur påfrestande och tålamodsprövande det än är. Och det har tagit lång tid… Men…

Jag tror att det nu har vänt, mina händer går att använda allt mer och jag håller på att läka efter stress och chock kring Mats hjärt- och lungproblem. Jag börjar planera för aktiviteter och känner mig korta stunder rastlös, det är bra!

Soffhörnan är bra, jag kommer alltid att behöva den men det börjar bli dags att släppa taget och ge mig ut i världen igen.