Pensionärslivet

12 april

Jag brukar inte ta ut så mycket i förskott. I stället väljer jag att reflektera och lämna det som varit bakom mig och försöka leva och njuta av dagen. Trots det hade jag någon slags bild över hur mitt pensionärsliv skulle bli. Mats och jag skulle ha all tid i världen att göra allt det där vi ville men inte orkade eller hann när vi jobbade.

Jag fick en väldigt annorlunda pensionärsstart. Det första halvåret låg Mats mestadels på sjukhus och vi oroade oss för om han över huvud taget skulle överleva och jag kunde inte använda mina händer på grund av att min psoriasis blommat upp. Det andra halvåret blev Mats bättre och bättre och sjukhusvistelserna var få, mina händer började läka med hjälp av medicin och vi såg fram mot 2020. Vid nyår beslutade vi oss för att stryka ett streck över 2019 och laddade för ett mer aktivt och friskt liv. Vi bytte till en modernare husbil och jag längtade efter att så fort våren kommit till södra Sverige skulle vi köra ner och tillbringa en längre tid, hälsa på barn och vänner och sedan följa våren uppåt i Sverige. Vi skulle ha all tid i världen till förfogande.

Då kom coronaviruset som hindrar resandet i Sverige. Hittills har vi varit nöjda med att vara hemma men jag känner mig besviken över att inte kunna resa ner och träffa barnen och möta våren.
Vi laddar i stället för kortare husbilsresor på hemmaplan, vi hoppas göra invigningsresan tillsammans med Klasse och Gerd i varsin husbil och hålla distans ute i naturen någon stans. Tobias är hundvakt så vi kan lära oss och testa bilen utan hundar. Det är fint att Tobias är här, vi tar igen alla år han bodde i USA och inte kunde träffa honom så ofta.

Det mesta blir inte som jag tror det ska bli, men alltid som det ska!

Orsaken till att jag publicerar rubriker, bilder och annat om coronakrisen är att jag vill minnas och kanske i efterhand förstå vad som hänt och händer. Situationen är extremt konstig. Sjukhuspersonalen vittnar om kaos på sjukhusen och hur människor dör i isolerad ensamhet. De som blivit friska vittnar om hur otäckt viruset är. Experterna gör så gott de kan för att hantera situationen men kan inte svar på när och hur detta ska sluta. Det verkar som de flesta följer myndigheternas råd att hålla sig hemma, hålla avstånd och inte resa inom Sverige. Men många människor tycks också strunta i det, de reser till sommarstugor och umgås oförsiktigt. Ju längre tiden går och ingen i närheten drabbas, märker jag att vi börjar avtrubbas och riskerar att börja slarva med försiktigheten.

Foto taget av syster Karin.

Igår hade vi syskonträff via facetime. Mats lagade en fantastisk god lammiddag och vi började ställa i ordning husbilen.