Idag har vi varit i karantän i 5 veckor.
Vi har det bra, får hjälp med handling och kan vara ute hur mycket vi vill. Den sociala distanseringen är inget problem här ute på landet. Vi kan ta en biltur och titta på omgivningarna eller ut i skogen för en promenad. Husbilen möjliggör även längre utflykter med övernattningar.

Jag har tidigare jämfört livet med en flod, att när jag föds startar jag vid källan och flyter sedan med floden under hela livet tills jag slutligen kommer ut i havet och dör. Jag flyter med, ibland går det fort och ibland fastnar jag i stiltjet i en vik. Länge försökte jag undanröja hinder med mycket energi eftersom jag ansåg att de hindrade min väg. Numera inser jag att det är så mycket bättre att ta det lugnt och flyta förbi och lämna hindren bakom mig. Under livet rinner vi bifloder ut i en större flod och tar sällskap av varandra en stund, länge, för alltid eller inte alls. Nu funderar jag på vad som händer med flodliknelsen i karantäntiden. Har vi klivit upp på land, en brygga eller i en båt? Törs vi låta båten flyta med floden eller ska vi stanna vid land?