3 november 2020

Varför ska vi inte tala om våra rädslor och vår oro? Just nu läggs det i facebook ut en text om varför man väljer att hålla avstånd.

Jag har lagt märke till att det verkar viktigt att berätta att man inte är rädd eller orolig. Att vara rädd är tydligen lite skamligt, eller? Jag tycker att man rent ut sagt är dum i huvudet om man inte är rädd för covid-19!
Rädslor är farliga om vi inte tar hand om dem, tittar på dem och tar ställningstagande till hur vi ska hantera dem. Kanske det är en orsak till att det är lite skamligt att prata om dem..

Jag är inte rädd för särskilt mycket längre.
Just nu är jag orolig för hur valet i USA ska utfalla och hur det ska påverka världsläget. Jag kan just nu inte göra annat än att föja utvecklingen och hoppas att vi inte går en ny ”Hitlertid” till mötes.
Jag är också orolig för vad Mats ska få för besked på sin sköldkörtelundersökning i morgon. Hittar de något och i så fall vad? Eller hittar de inget, vad ska de i så fall göra då?
Mitt förhållningssätt är att vara beredd att möta det som sker.

Vad är jag då rädd för?
Jag är rädd för covid-19, det är ett direkt dödshot mot Mats. Av erfarenhet vet jag att allting kan drabba oss, jag kan inte längre ha de skyddslappar som så många har: ”Det händer inte mig!”. För att hantera rädslan har vi vidtagit de åtgärder vi kan och känner oss relativt säkra i andningsmaskerna och vårt karantänliv.

Jag har varit rädd för att det ska hända våra barn någonting men tycker att jag med tiden vågat släppa rädslan och i stället känner tilltro till att allt är som det ska. Den starkaste känslan när det gäller dem är stolthet, jag är oerhört stolt över de individer de blivit och hur de navigerar sig fram i livet.

Den starkaste rädslan har jag kring mig själv och min hälsa. Jag växte upp med mycket ångest och oro och blev med tiden bättre och bättre att hantera den. Men först i 50-årsåldern, i samband med cancerbehandlingarna, tycker jag att ångesten släppte sitt grepp över mig. Jag fick en oerhörd tilltro till min kropp som fixade operation, cellgifter och att komma igen efter den tuffa behandlingen. Dessförinnan hade jag haft inställningen att jag med mitt medvetande och mina tankar styrde kroppen.
Numera slår jag mig till ro i min kropp, jag litar på att den gör vad den kan och ska. Jag bidrar med att försöka vara varsam och snäll med den. Trots det återfaller jag under korta stunder till rädsla och ångest, som nu när jag fått borrelia. Det varar inte länge och med hjälp av meditation, reiki och min ”skyddsängel” Doris återfår jag snabbt tilltron igen. Jag låter kroppen och antibiotikan ta hand om borrelian!

Lite klipp, både roliga och allvarliga: