Gårdagen var dagen efter, jag tror att Mats var den som mådde sämst. Tack vare vår nya bil kunde jag köra till Falun och hämta ut Majas medicin. Den fanns inte i Säter, Hedemora eller Långshyttan. Tur vi bor mitt i och kan välja, även om 7 mil är rätt långt för ett apoteksbesök. Maja verkar inte reagera på medicinen, de första veckorna kan de vara lite påverkade enligt veterinären. Hon har alltid varit lite ”mammig” och följt mig överallt, nu har det blivit lite mer. När jag går på toaletten står hon utanför och gnäller, jag minns tillbaka på hur det var under småbarnsåren.

Det snöar emellanåt och igår var det även sol och bara ett par minusgrader mitt på dagen. Jag fick den första sköna vårvinterkänslan! Under natten har vi kallare, igår kväll var det minus 12.

Covidvaccinationerna planeras och diskuteras febrilt.

Det där med lugnt och lite tråkigt blev det inte mycket av.
Igår eftermiddag fick Maja två långa krampanfall efter varandra. Väldigt otäckt att se och jag fick sitta och hålla i henne för att hon inte skulle skada sig när hon for runt i krampanfallen. Vi körde till djursjukhuset i Falun och fick en epilepsidiagnos. Epilepsin kan lindras eller upphöra med en medicin som hon tar dagligen och vid anfall har vi fått en kramplösande medicin att ge.
De föreslog att hon skulle stanna över natten så att de kunde övervaka henne men behövde i så fall ge lugnande eftersom hon var nervös och orolig. Vi kan övervaka henne eftersom hon sover hos oss på natten och hos oss är hon lugn och trygg, så vi beslutade att ta hem henne.
Vi tänker att om hon kan leva och ha det bra och inte får för mycket anfall så är det underbart. Blir det besvärligt för henne och/eller oss får vi ta ställning till hur vi då gör. Vi har inte ekonomi till dyr veterinärvård och det viktigaste är att hon inte ska lida! En tråkig konsekvens är att det inte blir aktuellt att få valpar på henne, den drömmen får jag släppa.

Det var väldigt dramatiskt om omskakande. Att jag skulle köra bil var inte aktuellt, Mats fick köra och det var skönt att vi under dagen beslutat oss för att köpa Klasses Volvo och slapp köra med husbilen. Det snöade en del under gårdagen.

Nu är vi tillbaka på ruta ett vad gäller konsekvenser av spänning och oro. Jag blir förskräckt över hur dåligt jag läkt från min psykiska utmattning.

Vi tar nya tag och hoppas att vi ska slippa dramatiska händelser ett tag framöver. Från och med idag är det skidtävlingar varje dag, det ser vi fram emot.

Inatt satt Mats uppe och tittade på Amerikansk fotboll. När han la sig vid halv fem vaknade jag och kunde inte somna om. Men vad gör det när man är pensionär!

Social media svämmar över av vackra, soliga, vintriga, snöiga foton och visst är det vackert, men hu så kallt! Elin berättar att det till och med är snö och minusgrader i Malmö och is på dammen i Pildammsparken.
Det brukar vara Mats som fryser men nu fryser jag också!

En ny vecka startar, ännu oplanerad förutom skidtävlingar, bilbesiktning/bilköp och en soptippsrunda.

Både Mats och jag har varit tagna efter oron kring hans ICD och låga puls. Vi är sårbara och det tar tid att återhämta sig. Det yttrar sig i fysiska besvär, Mats har fått tillbaka sin svåra klåda och jag har haft migrän.

Vi får inte mycket gjort, bara det vardagliga, och dagarna rullar iväg. Kommande vecka blir en intensiv skidvecka med skidskytte och längdskidåkning, det kommer att bli spännande att följa.

I morgon ska vi besiktiga Klasses volvo innan vi troligtvis köper den. Det kommer att vara skönt när även jag kan köra bil igen. Vi är ju i karantän och mest hemma men att inte kunna köra bil, när det behövs, har tydligen påverkat mig mer än jag trott.

Igår blev det ytterligare en tung dag. Ögonmigrän och lite sjukdomskänsla i kroppen. Troligtvis var det influensasprutan som härjade.
Mats och Tobias körde med provbilen till Falun och Claes Olsson. Jag provkörde också en sväng. Det är bekvämt med automatväxlat och den känns som vår förra volvo som jag tyckte om att köra. Denna är framhjulsdriven, vår förra var fyrhjulsdriven.

Februari har blivit en tung månad för mig, det verkar bli så även i år. Det är bara att stå ut och veta att bättre tider kommer.

Jag möter yttrligare en kall och solig dag.

Vissa dagar skulle jag gärna vara utan. I förrgår var vi oroliga för Maja som på natten stulit och vräkt i sig massor av godis varav en del choklad. Hon spydde och mådde dåligt men framåt kvällen var hon pigg igen, tack och lov!

Igår började jag dagen med en ovanligt besvärlig och ihållande ögonmigrän. Det kom och gick och när det var som värst hade jag blixtar i båda ögonen, oftast är det bara på ett öga. Det är obeskrivbart skönt när det väl släpper!

Mats läkare Emma hörde av sig och ändrade lite på medicineringen. De har inget facit hur de ska behandla honom utan diskuterar och provar sig försiktigt fram.
Mitt på dagen varnade Mats klocka att hans puls var för låg. Det satte igång alla våra gamla känslor och rädslor. Mats blir naturligtvis oerhört rädd medan jag går in i någon slags försvarsfas, det känns som om jag håller andan och håller mig förberedd på vad som helst. Vi kontaktade hjärtmottagningen i Falun för att få en avläsning av den inopererade ICD:n. Det var några tunga timmar innan de hörde av sig och tog emot en sändning för att se vad som hänt. Det visade sig att hans puls inte hade understigit 65 slag per minut. Hans klocka visade fel, troligtvis pga hjärtflimmer, vilket de kunde se att han hade och haft under en längre period.
Det var lugnande och sköna besked men resten av dagen behövde vi för att återhämta oss. Vi behöver inte spänning i vårt liv, vi vill ha det lugn och det gör inget om det är lite tråkigt!

Klasse låter oss prova sin gamla Volvo under helgen. Vi avser att köpa den av honom. Husbilskörandet har varit en nödlösning men är ingen höjdare i kyla och vinterväglag.

Nya bestämmelser kring civid-19 vaccineringen presenterades igår. Vi tillhör nu båda fas 2 pga ålder. Hade det gällt våra sjukdomar hade jag hamnat i fas 3.

Igår fick jag äntligen mitt influensavaccin!
När vi blir covidvaccinerade är fortfarande ovisst.

Vi lämnade också prover på Långshyttans vårdentral där de tar emot oss med försiktighet. Vi tas in genom en sidoingång och möter bara den behandlande personalen.
Mats läkare ringde på eftermiddagen och var inte nöjd med hans sköldkörtelvärden. Hon ska idag( på sin lediga dag) konsultera en specialist och återkomma.

• 

Vi har fortsatt strålande sol och kyla. Husbilen är inte optimal som vinterfordon, det är lagom uppvärmt när vi kommer hem igen.

Vedförrådet börjar ta slut eftersom vi var för sena att beställa mer av vår vedleverantör. Det innebär en lite lägre inomhustemperatur vilket passar mig bra men Mats fryser. Han vill ha 25 plusgrader!

Igår var det lite mildare och det föll lite snö. Idag är det klart och kallare igen.

På förmiddagen ska vi båda lämna prover på vårdcentralen och passar då även på att handla. I övrigt rullar dagarna på och vi väntar på att februari ska ta slut, ingen av oss gillar kylan.
Mats mår mycket bättre och igår upptäckte han att han darrade lite mindre, hans händer har skakat så att han har haft svårt att klara vissa sysslor. Likaså har hans blåsor i munnen försvunnit.

Inatt har Maja plundrat vårt godisförråd. Det var inte så mycket kvar men ganska mycket hallonbåtar. Jag har ägnat en stund åt att torka 🤮 spyor. Bättre morgon kan man ha!

Igår skrev jag om att pensionärer, sjukskrivna och funktionsnedsatta är nedvärderade i vårt samhälle. När jag funderar vidare handlar det om segregation, vi lever under väldigt olika förutsättningar och det verkar som om det ofta är vattensäkra skott mellan de olika grupperingarna. Kanske har våra tre samhällsklasser blivit så många fler och så annorlunda! Det gäller pensionärer, sjuka, friska, funktionsnedsatta, invandrare, landsbygdsbor, stadsbor, lågavlönade, högavlönade, bostadslösa, arbetslösa, ensamstående, ungdomar och säkert fler.
De olika grupperna lever under olika förutsättningar och de möts sällan vilket gör att förståelsen för varandra är liten. Vår individualistiska livsstil har förstärkt detta.

• 

• 

Att vara ung idag jämfört när jag var ung är vädligt olika, liksom förutsättningarna beroende på vilken samhällsgrupp/klass de tillhör. I vårt allt mer segregerade samhälle har barn- och ungdomskulturen utvecklats till en parallellvärld till vuxenvärlden. Det är kanske tydligast inom invandrargrupperingen men jag tror att det är lika inom alla grupperingar.

Visst finns det problem med att åldras men det finns många andra grupper som också har problem i vårt samhälle. Jag önskar och hoppas att vi vaknar upp och börjar styra kosan mot ett mer jämlikt och hållbart samhälle!

Jag har funderat vidare på gårdagens krönika i DN. https://www.dn.se/kultur/andrev-walden-jag-ar-radd-for-att-aldras-i-varldens-modernaste-land/

Hur upplever jag att det är att åldras? Någonstans runt 60 år upplevde jag en förändring i arbetslivet och samhället hos de jag inte känner eller bara hade en ytlig relation till. Jag blev jag lite ointressant och osynlig, som om kanterna suddats ut. Mycket subtilt men ändå kännbart och mest förknippat med de som är mitt uppe i livet (30-50-åringar). Hos de personer jag arbetade med och de jag känner upplever jag ingen förändring.

Jag tror inte att det bara gäller pensionärer. Att pensionen är skandalöst låg, att sjuka utförsäkras och funktionsnedsatta nekas stöd ingår i samma kategori. Det är de friska och kapitalstarka som räknas, det avspeglar sig i hela samhället, i reklam, på arbetsplatser och i politiken.

Att åldras är skönt på många sätt, jag njuter obeskrivbart av att äga mina dagar och att slippa stress och att bli påverkad av olika ideal. Jag kan vara som jag vill! Det är underbart. Vi lever ett bra pensionärsliv och har det bra!

Om jag oroas över något är det att bli så sjuk och svag att jag blir utlämnad till att bli omhändertagen av andra än mina nära och kära.
Fortsättning kommer…

Kylan håller i sig, vi eldar hela dagarna och lever i en bastu enligt Tobias.